Att skylta i tomma hyllor

Ha tålamod i Edinburgh

Bokhandeln i Edinburgh skyltar om. Det gäller att ha tålamod. Om man inte har tålamod så kan man söka upp bokhandlaren och fråga. Vad kommer att hända på de tomma hyllorna? Bokhandlaren kan le lite hemlighetsfullt och berätta att det kommer hända spännande saker, fina titlar ska visas fram och de kommer att vara tilltalande för många men än så länge är de böcker som ska stå på bokhyllorna hemliga för kunderna. Välkomna åter.

Gissa om man blir nyfiken!

 

Av Anne-Marie Körling

Koncentration läsning

Här har det varit en läsare

Ibland tänker jag på hur jag läser och i samma stund jag gör det är jag utanför bokens innehåll och tänker på min läsförmåga och om boken intresserar mig. Det går inte att läsa med ett halvt öga, men en anings intresse, utan när jag läser är jag där. Det betyder att boken slukar mig och stänger mig inne med sitt innehåll. Jag är onåbar. När andra vill prata med mig är jag inte tillgänglig. Jag är upptagen. Kanske det är koncentration. Kanske är det kognitiv närvaro. Jag är upptagen. Men själv är jag på resande fot, känner av någon annan människas ilska över orättvisor och kan inte slita mig förrän jag är i säkerhet. Allt för att boken gör mig involverad. Jag läser. Men om du frågar mig om hur jag läser, varför jag läser så får det vänta. Jag läser!

Någon jag intervjuade berättade att:

– I början av boken är jag självmedveten, jag tänker på att jag läser och om jag förstår det jag läser. Men efter något kapitel är den där medvetenheten försvunnen. Jag läser. Punkt.

Ja, när vi talar om unga och om deras bristande förmåga till koncentration – så sätt en bok i händerna på dem, se om boken slukar dem med hull och hår, se om de läser fast det ringer ut till rast, se om de kommer läsande till matbordet så att du måste knacka på deras axlar för att få kontakt. Titta efter den koncentrationen. Det kallas att läsa.

 

Av Anne-Marie Körling

Massor av saker som gör att intresset tar slut

Jag läser DN 20 mars 2016 där Johan Esk skriver en söndagskrönika som handlar om sport och framgångarna.  Jag behöver tänka på det jag läser. Därför citerar jag:

Det finns en sak som är given när man ska förklara vad det är som gör att en talang blir stjärna. Och det är att det inte finns en enda given väg som fungerar. Däremot är det massor av saker som gör att den kan ta slut. Det mest grymma med alla talangvägar är att vuxenvärlden dillar i ungdomar att det som kanske finns där framme är viktigt och gör livet lyckligt.

Jag tänker på hur och att vi lär barn att läsa. Och jag tänker på att en del av dem upptäcker böckerna och andra gör det inte. Det är massor av saker som gör att läsintresset tar slut. Vi borde försöka lista ut vad det är som gör att vi lär oss att läsa men inte njuter av att fortsätta läsa. Det är något med engagemanget. Vem äger det? Vem vill läsa? Om det inte blir ett eget engagemang läser vi för någon annan. Jag intervjuade en person som sa att:

– Så fort någon vill att jag ska läsa får jag det svårt. Det blir en konflikt. Det drabbar boken jag ska läsa. Jag vill inte läsa den.

Det är något med orden ”måste” och ”ska”.

 

Av Anne-Marie Körling

Är jag ett hinder för din läsning?

Frågan om jag utgör ett hinder för barn och ungas läsning har jag ställt mig många, många gånger sedan jag blev lärare. Jag har granskat mig själv, lyssnat till mina nej och mina ja, funderat över min syn på litteratur och vad den gör med barnens egna val när de väljer att läsa och vad de väljer att läsa ur. Och jovisst. Jag har fått tänka åtskilligt på det jag säger och det jag gestaltar.

Lösningen har funnits i att skapa tid och utrymme åt både det jag vill och det eleverna vill. Jag läser högt ur det jag vill att eleverna ska möta för att ge en horisont av litteratur och mångfald och av det de ännu inte kan läsa på egen hand. Jag kan genom att ge flera olika möten med litteratur också ge eleverna ett alldeles självständigt eget. Klassrummet fyllde jag med böcker, tidningar och allehanda faktaböcker. För att ge och för att låta eleverna upptäcka på egen hand.  Jag införde flera olika läsmöjligheter i klassrummet:

  • Gemensam läsning
  • Vägledd läsning
  • Parsamtal om läsning
  • Enskild läsning med lärare
  • Flera olika pedagogiska sätt att högläsa
  • Självständig läsning

De fem översta punkterna är förberedd undervisning där litteraturvalet ligger hos mig som lärare men också kan ske i samspel med eleverna. Men de måste få veta om vad som finns att läsa och vad som finns att upptäcka. Den sista punkten betyder att den är självständig. Eleverna får läsa det de vill. De får läsa Kamratposten.  De får läsa faktaböcker. De får läsa den 23:e delen av någon seriebok. Och de får läsa kartboken med en kompis.

Så ja, jag skulle kunna ha sagt ja till det jag läser i DN. Lördag #83 * 5 mars 2016 där Katarina Anna-Maria Gospic beskriver hemmets bokhylla och önskemålen om vad att läsa i skolan:

Bokhyllan i Katarina Gospics hem var inte särdeles välfylld. Där fanns uppslagsverk, men bara några band. Hon slog i ”Världens djur”, vad som helst som innehöll konkret vetande.

I skolan önskade hon uppslagsböcker när klassen skulle läsa, men fick till svar att de skulle läsa skönlitterärt. Hon försökte låna en kartbok för att hon ville lära sig alla huvudstäder, men inte heller det var okej.

Jag har haft många föräldrar som frågat mig om kartboken och barnens lust till att läsa den. De frågar om kartboken räknas som läsning och vad man ska göra när barnet inte får läsa kartboken. Jag brukar svara att om barn tycker om kartböcker så se till att de finns kartböcker där barnen är. Också i hemmet kan det få lov att finnas kartböcker. De går att låna på biblioteket. Låna gärna många olika kartböcker och upptäck skillnaderna i dem. I skolan saknas ibland den där undervisningen som erbjuder självständiga val. Även om det står i läroplanen att eleverna ska kunna påverka så blir det inte alltid så. Jag tror vi ska tänka på hur vi introducerar den egna lässtunden och den som vi leder och beslutar om. När man läser en kartbok kan det vara roligt att fundera över den då man läser en skönlitteratur bok. Man kan slå upp platser som nämns i boken och därmed få använda det man tycker är så roligt. En karta tillsammans med en skönlitterär berättelse.

Av Anne-Marie Körling