I tågets vaggande famn läser jag …

… Niklas Rådström ”En Marialegend”. Språket är så vackert. Och innehållet så hårt. Jag flämtar till. Jag ryggar tillbaka. Och anar obehaget.

Hon skrattade. Han skrattade. De hörde inte hur den ena fågeln efter den andra tystnade i träden utanför.

Och tåget vaggar och landskapet utanför fönstren är milslångt och utan ljud. Jag är på väg. In i boken mot Göteborg.

Av Anne-Marie Körling

90 sekunders högläsning: Jag läser för och vi läser med!

DN 10 april 2016

I dagarna tre har jag föreläst. Och vid alla föreläsningar har jag högläst. Jag har en idé om att läsa högt 90 sekunder. Det kan vi alltid bjuda på. Och texter delas i rummet. Vi lyssnar och blir gemensamma. Jag visar också fram texten. Alla kan läsa med om de vill. Vi brukar följa med när text visas. Därför läser vi också själva men utan krav på att vi måste eller ska läsa. Jag läser för och vi läser med.

Denna vecka har jag högläst ur följande böcker

Högläsningen handlar om att möta olika texter, möta olika innehåll och därigenom få möta frågor ur olika perspektiv. Men också att få tillgång till litteratur. Till ord. Till meningar. Att få inblick i böckerna. Att ha böckernas innehåll som en del i samtalet. Men 90 sekunder? Jodå, plötsligt utbrister någon som lyssnar:

– Innehållet gör något med tiden. Tiden upphör. Jag hade ingen aning … verkligen ingen aning att 90 sekunder kunde ge så mycket. Varför gör vi inte det oftare?

 

Jag återkommer,

Anne-Marie Körling

 

 

Böcker som inte är lämpliga för åldern

Jag slank in på biblioteket nästan varje dag. Helt bekymmersfritt var det dock inte. Det hände vid något tillfälle att jag lånade böcker som bibliotekstanterna inte ansågs lämpliga för min ålder. Det gällde till exempel Knud Holboes våldsamma dokumentärskildring ”Öknen brinner”.

– Vem ska ha den här boken?

– Jag …

– Ånej.

– Jag …

– Du kan hälsa din pappa att han kan komma hit och låna själv.

Ännu värre var det när jag försökte ta mig in på vuxenavdelningen. Jag behövde en bok som absolut inte fanns på barnavdelningen. Jag hejdades vid ingången.

– Hur gammal är du?

– Elva år.

– Då får du inte låna här. Du är välkommen tillbaka om några år.

Detta skriver Tomas Tranströmer i ”Minnena ser mig”. Kapitlet heter ”Biblioteket” och den bok Tomas Tranströmer ville låna var ”Den skandinaviska djurvärldens invandringshistoria” av Ekman. Det hela löste sig dock men hur, ja det förtäljer boken själv.

 

 

När tävling inte är tävling

Det bästa sättet att förklara det är att göra det, sa dronten. (Och om du skulle ha lust att försöka dig på en sån där kapplöpning en vinterdag, ska jag berätta hur dronten gjorde.)

Först stakade han ut en kapplöpningsbana i form av en cirkel (”Det gör förresten detsamma hurdan form den har”, sa dronten), och sen ställdes hela sällskapet upp längs banan, här och där som det föll sig. Det var ingen som ropade ”Klara, färdiga, gå!”, utan man började springa när man hade lust och slutade på samma sätt, så det var minsann inte lätt att veta när tävlingen var slut. I alla fall, när de hade sprungit en halvtimme eller så och var alldeles torra igen, då ropade dronten plötsligt: ”Tävlingen är slut!” och alla skockade sig flämtande omkring honom och frågade: ”Vem har vunnit?”

Den frågan kunde dronten inte svara på utan att fundera en god stund, och han sätt längre med fingret mot pannan (precis som Shakespeare brukar sitta på de flesta bilder man ser av honom), medan de andra väntade under tystnad. Slutligen sa dronten: ”Alla har vunnit, och alla ska ha pris!”

Ur Alice i Underlandet av Lewis Carroll i översättning av Gösta Knutsson och utgiven av Wahlströms & Widstrands förlag 1981. Illustrationerna är av Robert Högfeldt.

Den här berättelsen kan vi ha textsamtal om i skolan. Vi kan också läsa den för att den är underfundig och då kan vi läsa den för att vi är generösa. Vem som helst kan ju få lyssna till oss. Hej HOPP!

Omedelbar medlem i bokklubben

Jag föreläste för region Halland och fick förmånen att sova en natt på Hotell Gästis i Varberg. Ett bokvänligt hotell och gemytligt eftersom böcker ofta skapar känsla av trivsel. Jag blir åtminstone både lugn och glad av att de finns där jag är. Också tonen, anslaget gillade jag. Här fanns det glasögon att låna och böcker att låna eller ta med sig hem.

P1330799P1330758

Trycka boken till bröstet

– Berätta om boken säger jag. Damen håller fram boken. Hennes ögon glittrar. Barnbarnet tycker så mycket om boken. Boken har de läst så många gånger. Ja om och om igen.

Och så börjar högläsaren bläddra i boken. Gör nedslag lite här och lite där.

– Titta så finurligt den är tecknad. Titta på ansiktsuttrycket! Man känner igen sig.

Värmen går inte att ta miste på. Högläsaren fnittrar till och berättar att just här brukar barnbarnet säga något. Högläsaren känner glädje också här och nu. Boken tycks ha sparat den mellan pärmarna.

Vi står där med boken och tittar in i den. Vi är gemensamma i den. Våra berättelser är färgade av många minnen vi fått av att läsa den. Och vi blir berättande där vi står. Det är inte vilken bok som helst. Det är boken som är läst om och om igen för en liten en.

Vi har blivit påverkade av boken och närheten till lyssnaren. Det blir tydligt när damen jag talar med, utan att tänka på det, trycker boken till bröstet.

Av Anne-Marie Körling

Förälskar mig i en farfar och läser hans berättelse

P1320419

I Shakespeares anda syns boken Sommar i Stora skogen vara. Ja, också Tove Janssons. Det finns en svart hatt i det korta stycket jag väljer att presentera. Och jag tänker genast på Trollkarlens hatt och vad den kan ställa till med. Den här boken är för oss alla.

– Men, det är ju en barnbok, sa någon och bläddrade i den. Jag läser inte barnböcker.

En timme senare vaknade den motvillige läsaren upp och sa att den här boken berörde. Läsaren vände och vred på boken.

”Sommar i Stora skogen” har Ulf Stark skrivit och Eva Eriksson illustrerat. Jag har läst den flera gånger. Det bubblar lite i mig då farfar får träda fram. De gör han lite överallt. Farfar som är på väg in i ålderdomen och glömskan, han går i barndom ibland, han försöker utbilda de unga ibland och han försvinner bort och glömmer det han ska säga då han håller tal. Om jag läste den här boken högt skulle en extra dos värme fylla min röst.

Jag väljer att presentera farfar som den lärare han är. Hur han ska förklara kärleken. Det är när de nyförälskade upptäcker att det känns annorlunda när deras nosar möts. Och då frågan ställs om hur man kan hitta den rätte och den man vill dela håla med.

Farfar förklarar hur det fungerar med dragningskraften:

– Det beror på dragningskraften, säger farfar.

Han samlar ihop ett antal ihåliga saker som han sätter på olika ställen på golvet: en björkskål, en djup talltallrik, en burk som det har varit lingondricka i, moster Inkas fina stråhatt och – eftersom ägaren tar sig en tupplur – pappas höga svarta hatt. Så fyller han en liten korg med en hasselnöt, en grankotte, en bit kålrot, en träsked och ett äpple som legat i flädersaft sedan förra sommaren.

– Titta nu, ungar! säger han.

Så släpper han nöten i skålen, kotten i talltallriken, skeden i burken och kålroten i Inkas stråhatt.

– Som ni ser, det är som i livet. Det ena dras till en, den andra till en annan … Men alla dras av samma kraft …

Han släpper ner det blöta äpplet i den höga hatten i samma ögonblick som pappa vaknar till.

– Stopp! tjuter pappa. Vad ska det här föreställa?

– Kärleken, säger farfar. Och den kan ingen stoppa.

Pjoff! säger det när äpplet slår i hattens botten.

– Pjoff! Pjoff! piper musungarna som är på besök. Åh, vad vi är kära!

Så springer dom omkring och kramas och slingrar svansarna omkring varandra, tills pappa säger att dom ska gå ut.

Och pappan som är orolig för farfar. Farfar blir ”tokigare och tokigare för varje dag”. Och hatten är han rädd om. Längre fram i berättelsen får vi läsa att han lägger den högst upp på hyllan för säkerhets skull. Ja, det finns många fina berättelser i den här boken. Samtliga går att följa på olika sätt. Också den svarta hatten dyker upp lite var stans.

Jag minns min son. Han tyckte mycket om Tofslan och Vifslan i Muminboken Trollkarlens hatt. Varje gång han hörde något om dem kröp han ihop och blev lika liten och sa:

– Åh, jag tror jag älskar dom.

 

Tacksla så mycksla för densla gångsla!

Av Anne-Marie Körling