Åsa Beckmans dopgåvor till Oscar och alla barn

Alfabetet Anne-Marie Körling fotograferar

Idag är det kungligt dop vilket kan få oss att fundera över dopgåvor. Jag tycker om alfabetet och jag tänker att alla vägar som leder till alfabetet, ordet, meningen är gåvor som är envist och pågående generösa. Det handlar om möjligheterna att bryta cirklar och hitta nya, eller finna styrka där man är och upptäcka annat man inte kände till.

Åsa Beckman skriver i en nyhetskrönika i DN den 27 maj 2016:

Jag skulle låta Pernilla August läsa Kristina Lugns dikt ”Du ska få ett panoramafönster” som bland uppräkningen av gåvor man vill ge ett barn har med den vackra raden ”om du faller så ska medmänniskorna glädjas åt att få ta emot dig” och en barnkör skulle sjunga Lalehs ”Goliat” om hur barnen ska göra jorden hel.

Om jag själv varit bjuden (jo jag vet, nu går jag lite för långt) skulle jag som doppresent gett bort Eva Erikssons ABC sa lilla T så att Oscar kan bli fascinerad av de 28 krumelurerna som gör livet roligare, och som kan få honom att tänka stort och djärvt.

Jag skulle ge en trave böcker att bita i, känna på och få lyssna till och därigenom få höra mammas, pappas, farmors och storasysters röster som högläser samma saga om och om igen. För relation och innehåll. För närhet och språk. För kreativiteten. Jag skulle också vilja ge barnen en skola med ett skolbibliotek där man varje dag får möta den gladaste och mest bokkloka bibliotekarie, ja allt det som vuxenvärlden kan skapa och som ryms i att skolbibliotek är A och O.

 

Av Anne-Marie Körling

 

Uppmärksamma förändringar i läsning

Det är viktigt att komma ihåg att barns förhållningssätt till läsning inte är något statiskt utan kan förändras över tid och rum.

Ur Sommarboken av Linnéa Lindsköld, Kultur i väst SKRIFT #2015:1

Jag brukar uppmärksamma att barn förändrar sina läsvanor. När de tappar sin läsning eller när de finner boken som de uppslukas av och inget i hela världen stör dem när de läser. När jag var lärare följde jag mina elevers läsning genom att anteckna om den, nästan varje dag förde jag noteringar om läsengagemang och titeln på boken. Detta för att hålla koll på läsningen men också för att veta något om förändringarna. Och förändringarna måste uppmärksammas och varsamt samtalas om.

  • Berätta om boken du läser? är en fråga jag ofta ställer.
  • Berätta om övergången till den här boken? frågar jag om läsaren valt en ny författare och lämnat en bok eller bokserie bakom sig.
  • Berätta. Har du och boken fått kontakt?
  • Berätta, vad tänker du om den här boken?

Jag tror på följsamhet och samtal.

 

Av Anne-Marie Körling

 

 

Första delen i en bokserie och att vänta på en fortsättning

Många barn och unga jag har talat med berättar att de tycker om att läsa böcker som ingår i serier. Läsarna säger att de blir bekanta med hur författaren berättar och att de liksom bara kan läsa på. Det svåra med att läsa en serie med böcker är att de tar slut och att läsaren då känner sig lite sorgsen över det. Ett sätt kan vara att man får förslaget att läsa om samma serie igen och det har många läsare också gjort. Man upptäcker nya saker som man inte upptäckt vid första läsningen.

Jag läser nu första delen Ficktjuvens vän av Bo R Holmberg del 1 med undertiteln Hittebarnet. Den boken avslutas med ett kapitel ur nästa del vilket inleds med:

Här slutar första delen av Hittebarnet, Ficktjuvens vän. Men berättelsen om Örn är inte slut. Alla frågor har Örn har inte fått svar på (och inte du heller). Hur ska han få tag i Marta? Och vilka är hans föräldrar? Inom kort kommer den andre delen i serien, med titeln Den blodröda manteln. Redan nu kan du läsa det första kapitlet i boken …

Tycker man om första delen vill man gärna läsa vidare i nästa del vilket man tillåts göra redan i den första delen. Man får det första kapitlet i del två men innan det författarens brev, eller förlagets, vilket jag tycker är tilltalande och jag läser vidare i det kommande. Detta kan vara ett sätt att locka läsaren till nästa bok och att ge en övergång till fortsatt läsning. Det fina med serier är också att man får vänta tills fortsättningen kommer och det gör att man kan få längta och därmed påverkas det egna engagemanget. Att vänta på något är inte så dumt.

Av Anne-Marie Körling

Lyrik för killen med blyertspennan

 

I svenska ska vi göra ett specialarbete om lyrik. Först tycker jag det låter dödstrist och mossigt men när Kristina visar mig en bok av Pär Lagerkvist tänder det direkt. En del av dikter är så vackra att det svartnar för ögonen. Så jag börjar plöja diktsamlingar och ser plötsligt världen i ett nytt ljus.

När jag läser det här stycket ur På andra sidan Fågelsången av Stefan Casta tänker jag på de där killarna i fjortonårsåldern med vilka jag talade lyrik med på rasterna och speciellt tänker jag på den kille som började skriva egna dikter och smög till mig utkast vilka vi diskuterade efterföljande rast. Tänk att dela denna text tillsammans med killen med blyertspennan:

Så jag stänger in mig i en värld av poesi. Mitt specialarbete går långsamt. Men det beror på att jag tycker det är så roligt och vill göra det så grundligt. Jag upptäcker hur häftigt det är att läsa högt och att det faktiskt händer något med dikterna när orden släpps ut ur böckerna. Nu läser jag en dikt som börjar med meningen ”Nu löser solen sitt blonda hår …

Och precis när jag säger de orden tittar faktiskt solen fram igen. Det är som trolleri nästan. Eller som ett sånt där tecken, då.

Jag tittar upp från boken. Ser hur min stad plötsligt badar i ljus, ja, hur solen äntligen löser sitt blonda hår och låter det falla fritt över oss.

Ur Stefan Casta På andra sidan Fågelsången, utgiven av bokförlaget Opal, 2015

 

Av Anne-Marie Körling