Sitter på tåget och läser Kupé (Juni Nr 06 2016), tidningen SJ ger ut. När tåget saktar in i Skövde läser jag om Loa Falkman. Han berättar att han lyssnar mest på tystnaden och läser med visst motstånd på ”grund av en släng dyslexi.”
Det slår mig att vi ofta talar musik när vi berättar vad vi lyssnar till. Att lyssna till tystnaden är en alldeles utmärkt utmaning. Jag sitter i den tysta avdelningen. Varje knäpp hörs. Varje harkling likaså. Inga mobiler ringer upp, inga samtal att ta del av. Jag funderar över hur vi talar om det vi lyssnar till. Vi lyssnar till musik, till nyheterna men hur talar vi om att läsa ljudböcker?