När jag går in i en bokhandel har jag oftast inte något ärende. Det är som om jag går på en stig i en skog och upptäcker sådant jag känner igen och annat som jag inte känner igen. Jag tycker om att plocka upp böcker, slå upp sidor på måfå, oftast i mitten, aldrig i början och aldrig någonsin i slutet. Baksidorna läser jag inte utan omslaget, känslan och mittensidorna styr mitt inköp. Oftast pratar jag läsning med bokhandlaren men inte om min läsning, den är för privat, men om läsning i största allmänhet. Igår frågade jag bokhandlaren om bokhandlarens läsning och vi gick omkring och talade böcker. Jag ville också veta om några sommarböcker som bokhandlaren ömmade extra för. Jag fick en hel hoper med tips. När bokhandlaren höll en bok i handen kom en kille förbi, han var runt 12-13 år och klev rakt in i boksamtalet. Han gjorde det med en sådan kunnighet att jag trodde han var bokhandlarens barn, men inte. Han läste och vi talade om en bok han kände till. Jag bad honom rekommendera böcker att läsa och vid min kaffekopp ligger boken uppslagen.
Det slog mig att om vi talar med varandra om böckerna, inte uppifrån och ned med bristsyn och krav, så sprider vi böckerna mellan oss. Det betyder att vi intresserar oss för boken vi har mellan oss. Den vi talar oss varm om och ur vilken vi berättar.
Det är den där tonen av ”måste” som gör det svårt.
– Du måste läsa …
