Du har redan så många böcker …

… hörde jag föräldrarna säga till barnet som stod framför dem. I handen hade pojken en tjock bok som handlade om historia. Pojken svarade att han inte hade den här boken och att han ville läsa den. Föräldrarna tittade på varandra och suckade. De sa att boken var för tjock och att pojken redan har så många böcker. Men pojken var bestämd när han sa att han inte hade just den här boken och att det nu var den han ville läsa. Föräldrarna ifrågasatte honom: Kommer du orka? Boken är tjock? Du kommer att tröttna?

Böcker är inte konsumtionsvaror i den bemärkelse att om man redan har böcker så behöver man inga fler. Böcker är olika när man öppnar dem och därför handlar det inte om att ha böcker utan att vilja läsa det just den här boken har att berätta. Men om fokus förskjuts från boken i handen till läsarens förmåga och ork förskjuts samtalet från innehåll till person. Läsaren ifrågasätts.

Det möjliga och gemensamma är att rikta fokus på boken som pojken håller i sin hand och fråga om den och be pojken berätta om det barnet upptäckt och som gör boken så intressant:

– Jag ser att du hittat en bok som intresserar dig? Berätta om boken? Berätta vad du har hittat?

Och att ta barnets vilja att läsa på allvar och inte förskjuta fokus på om barnet kan eller inte kan, orkar eller inte orkar läsa. Alla böcker behöver heller inte köpas. Biblioteket lånar ut och äventyret kan börja där.

När det ligger böcker framme …

Böckerna vi tittade i. Hej HOPP / Anne-Marie Körling
Böckerna vi tittade i. Hej HOPP / Anne-Marie Körling
Böckerna vi tittade i. Hej HOPP! / Anne-Marie Körling
Böckerna vi tittade i. Hej HOPP! / Anne-Marie Körling
Böckerna vi tittade i. Hej HOPP! /A-M Körling
Böckerna vi tittade i. Hej HOPP! /A-M Körling

Om det ligger böcker framme, gärna i lagom stora travar, kanske fyra, fem stycken, och där människor samlas hamnar de snart i någons händer. Det bläddras och det småpratas om det som upptäcks ur böckerna. Samtalen springer fram ur och genom böckerna.

Boktravar med olika innehåll har alltid varit en del av mitt bagage. Till klassrummet bar jag varje dag en trave böcker med mig, jag högläste ur dem varje lektionsstart, korta stycken och mycket snart skingrades boktraven genom elevernas nyfikenhet och egna engagemang. De bläddrade, småläste och samtalade. Det var alltid någon bok, en eller två, som stannade kvar och blev just den boken eleven kom att läsa.

Barn läser om de kan.

Läsfrämjarkalender lucka 13: Ljuset över och ur boken

Någon berättade att den lilla bokens format handlade om att den en gång var gjord för den enda ljuskällan man hade. Det handlade om läsning vid ett stearinljus. Bokens utförande handlade om att kunna läsa den i förhållande till ljuskällan. Med elektriciteten kom lampan och den lyste upp och trängde bort mörkret och gjorde läsytan större. Den stora boken skapades och fler kunde se in i boken. Idag har vi alla möjliga format på böckerna och för olika syften. Boken ska passa i bakfickan på jeansen, vara lämpliga att läsa på resor och stora, stora böcker som vi inte förflyttar men som bidrar till förflyttningar såsom kartor och andra äventyrsböcker tar utrymme för att de visar på områden större än vi kan förstå.

Bokens innehåll ger oss ljus. Ett ljus som lyser upp oss där vi är. Som när jag i högläsningen för barnen plötsligt känner värme för mammans strävan att göra det man ska för de sina. Ur Viveca Lärn;  En ettas dagbok den 11 december:

Mamma slätade till Lucia-klänningen som hände över stolen. Sen prövade hon lamporna i kronan, en och en, och såg belåten ut.

”Skönt”, sa hon. ”Tänk förra året när vi fick rusa runt i kiosker mitt i natten och fråga efter batterier till lussekronan. Usch vad det var nervöst.”

”Sov nu”, sa pappa och släckte. ”Du ska ju vara i skolan redan klockan sju.”

Jag kröp ihop och gäspade. Just när de stängde dörren, ropade jag: ”Man ska ha en lussekatt med sig till skolan i morgon!”

”Va!” hörde jag att mamma skrek långt bort.

Detta ljus av igenkänning. Detta varma omslutande föräldraskap. Dagen därpå skriver Mimmi i dagboken:

Sen skulle vi äta lussekatterna. Min var alldeles grå. Det är trist när min mamma bakar, för allt blir smuligt och grått. På färgbilderna intill recepten är det alltid gult och grönt och brunt och fluffigt. Min mamma säger att det som är fotograferat inte går att äta, för det är målat med lackfärger. Det tror jag inte på. Min pappa bakar gult och fluffigt, men han bakar bara när han har lust. Min mamma bakar grått och hon bakar bara när hon måste. Som i morse klockan fyra. Min lussekatt såg inte ut som en god och glad och rund katt. Den såg ut som en trött kamel och jag gömde den i bänken.

Glad Lucia till alla och envar.

Ljus runt boken och ljus ur den.