Nioåringen står plötsligt framför mig där jag sitter i en skolas matsal. Hon tittar på mig med nyfikna ögon och frågar:
– Vem är du?
– Jag heter Anne-Marie. Vad heter du?
– Jag heter L. Vad tänker du om magi?
– Magi? Berätta, vad tänker du om magi?
– Jag funderar på vad magi är för något. Kan du något som är magiskt?
– Hmm … jag kan lära barn att läsa …
– Det är inte magi. Det är ditt arbete. Och du gör det inte ensam. Du behöver också att barn är med.
– Hmm, ja, så är det.
Vi är tysta en stund och tittar på varandra. Plötsligt säger nioåringen
– Jag tycker att ord är magi om man tänker efter. Orden är magiska. Att man kan berätta och att man kan tänka. Det är magi tycker jag.
Och jag tänker att ordförrådet är stort och möten magiska.