Upplevelsen av att kunna läsa! Ordagrant!

teckningläsare

Igår slog jag mig ned intill en liten pojke och hans högläsande mamma. Jag skulle flyga till Kalmar för att ge en föreläsning och behövde låna lite av den ro som uppstår kring en högläsare. Mycket snart kom vi att samtala. Kanske samtalade jag mest med pojken som snart skulle kunna läsa. Han berättade att han kunde läsa i huvudet:

– Bokstäverna kommer in i huvudet. Och orden också. När mamma läser kan jag läsa i huvudet.

Det är ett slags läsande som blir möjlig när bokens innehåll återges om och om igen. Samma text och inga ändringar. Det är viktigt att barn får höra samma saga om och om igen tills de är färdiga med boken, tills de säger att nu räcker det, tills barnet säger att det är dags att läsa en annan bok. Ibland tröttnar vi på den där omläsningen av samma bok om och om igen. När vi vuxna tröttnar börjar vi lägga oss i och ändra ordföljd och korta ner meningarna för att få slut på det tradiga. Men barnet protesterar och säger till.

– Så står det inte! Så är det inte!

Ordagrant återger de bokens innehåll. Som det står i böckerna. Som det står skrivet. Inga andra ord än de som står i boken.

Jag hade återkommande högläsning av utvalda sidor ur böcker;  den glada sidan, den arga sidan, den sorgliga sidan, osv. Eleverna döpte sidorna beroende på känslorna texten väckte. Eleverna bad mig läsa dem om och om igen. Då det inte tog längre tid än cirka 90 sekunder så kunde jag göra det närhelst. En sida ur muminböckerna läste jag nog mer än 100 gånger. Eleverna skrattade så de grät och jag lät dem göra det. Då eleverna (årskurs 1) skulle läsa i övningsböckerna (de där de skulle lära sig läsa ur) var det flera som ville läsa ur  roliga sidan, sorgliga sidan och de andra sidorna. Och nästintill ordagrant kunde de återge innehållet. Och de skrattade när de läste. Och de upplevde att de kunde läsa. Vi fortsatte i den andan, i den riktningen, in i läsäventyren.

Ordagrann förklaras i ordboken:

som exakt motsvarar eller överensstämmer med förlagans ord

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

att läsa är att leka med tanken

– Jag har ingen fantasi, säger någon jag talar med. Inte någon egen. Jag tänker nog inte så mycket. Vi talar läsning och jag talar med någon som sällan läser. Vi pratar lite om att leka med tanken och att pröva saker som om. Men det finns inte rum för det, säger personen.

Jag minns en elev jag hade. Han läste inte heller någonting. Men under tiden i klassrummet kunde han börja läsa det han själv tyckte om. Jag hade rikligt med böcker och gav eleverna gott om lästid. Han kom fram till mig en dag och sa att han tyckte om att läsa. Sen sa han:

– Jag får självfantasi. Det är roligt med självfantasi.

När jag sjunker in i boken är jag en del av berättelsen. Jag tänker inte så mycket på att jag läser men mitt inre är i livlig rörelse. Jag möter hur andra tänker och jag möter hur andra gör. Ibland är det motbilderna jag möter och det jag själv aldrig skulle våga göra och sådant jag inte vill göra. Jag möter människor som försätts i situationer jag inte själv skulle vilja vara med om men ändå … gärna läsa om. Jag har gråtit hejdlöst när någon förlorat en kär för att i min eget kök hitta mina nära och kära. Och idéerna hur man kan läsa saker och ting så rikt förklarade de är i böckerna. Inte som pedagogiska pekpinnar utan som berättelser att famna för att en dag upptäcka att man kan handla och agera därför att man har någon slags inre vägledning. Genom böckerna får vi låna erfarenhet.

Jag tänker på farbrorn i huset. Det dystra och sorgliga. Den vackra sagan ”Huset som vaknade” som Martin Widmark nyss skrev och som är så samstämt illustrerad av Emilia Dziubak. Den där dysterheten som livet kan bjuda på, det mörker av förluster och sorg och det flackande ljuset som antingen kan dö ut eller flamma upp till liv igen. Dessa hus finns ju inom oss. Det där vi ibland kapslar in oss. Också barn gör det. Blir nedstämda. Ledsna. Barn saknar bilder för hur den egna sorgen ser ut och känns och hur sorgen kan införlivas i livet och bli en del av det och därmed möjliggöra för liv och livsglädje.

Ofta säger elever som jag läst mycket för:

– Läs något sorgligt så vi får gråta. Läs något roligt så vi får skratta. Läs något spännande så vi får bli rädda (lagom). Läs något om det vi själva inte vet något om. Läs om något som vi inte vågar. Läs om något som …

Vi prövas och prövar ”som om”.

 

Av Anne-Marie Körling

som då och då läser om Lev Vygotskij Fantasi och kreativitet i barndomen, 1995