Eleverna som läste Harry Potter och de som inte

Jag var lärare när den första Harry Potter kom. Plötsligt kom elever med böcker i händerna. De läste på rasterna. De läste så fort de kunde. De bad om att få tid att läsa i klassrummet. På vägen till matsalen sackade de efter som läsare gör när de läser och går. Det var livliga samtal mellan dem som läste Harry Potter. Nya ord kom ur Harry Potters värld in i elevernas ordförråd. När två läsare satt intill varandra tävlade man inte om på vilken sida i boken man befann sig utan frågade för att veta var i bokens handling läsaren var. Sidangivelserna gjorde att man hade koll på vad man kunde prata med varandra om. Jag räknade läsare på skolgården. En ny aktivitet bland eleverna. Eleverna läste av egen fri vilja och av eget intresse.

Inte alla elever kunde läsa den bok som ”alla” elever nu tycktes tala om. Det blev tydligt vilka som kunde läsa den och vilka som inte kunde läsa den. De som inte kunde läsa den skyddade sig med att säga att man inte var så intresserad eller att boken var för tjock och ”ville”. Men i samtal visade det sig att om man inte kunde läsa Harry Potter så var man ordentligt utanför. Inte bara i bokens värld utan också i gemenskapen med klasskamrater. Man kunde inte delta i berättelsen om boken eftersom man inte hade tillgång till den. Jag grubblade mycket på hur stor skillnaden var och hur man som vuxen, tillika lärare, kunde bidra till att sänka trösklarna till boken. Många som kämpade med sin läsning kämpade också med att verkligen försöka läsa Harry Potter. De ville inget hellre. Jag valde att så snart jag kunde högläsa för eleverna.

När man talar om att läsa och att kunna läsa talar man om den enskildes förmåga men inte så ofta om hur det är att delta i det kollektiva samtalet om det berättelserna handlar om, dvs vad man läser. Läsningen är mer social än man kanske föreställer sig den. Man kan känna ett stort utanförskap då man inte kan läsa, då man inte har tillgång till böckerna men man utestängs också ur gemenskapen som andra har när de talar om böcker och ur böckerna och har den gemenskapen med varandra. Samtidigt som samtalen om berättelsernas innehåll också verkar läsfrämjande eftersom de väcker nyfikenhet så måste den enskilde eleven handskas med klasskamraternas fråga om varför de inte läste Harry Potter. Många elever sökte upp mig för samtal om sin läsförmåga och hur de skulle göra för att få läsa den. De ville men kunde inte. Jag fick många samtal och frågor från elever som ville läsa men inte kunde läsa. Harry Potter synliggjorde klyftorna.

Jag högläste Harry Potter. Jag hade problem med högläsningen. Läsningen flöt inte och jag fick kämpa med att läsa högt. Jag hade inte läst den innan så all text var ny för mig. Eleverna upptäckte att det var skillnad. Det lät annorlunda än då jag läste den förra boken.  Vi talade om det. Det kom att göra att vi dagligen talade om hur vi läste och löste vår läsning. Jag fortsatte att högläsa Harry Potter och beskrev för eleverna hur jag löste min läsning. Det jag gjorde var att beskriva och sätta ord på mina lässtrategier. De som inte kunde läsa Harry Potter fick därmed en lärare som inte heller kunde det. Det var en lättnad för dem. Jag gav aldrig upp högläsningen och visade därmed att om man vill läsa så ska man inte låta något hindra även när det tar emot. Och har man svårigheter med att läsa själv så ska man få tillgång till berättelsen genom att den blir tillgänglig. Högläsning möjliggör för alla att få det de längtar efter. Att få tillhöra boken. Och ingå i gemenskapen runt den.

Under den tid jag högläste boken kom elev efter elev att läsa den. De som inte kunde vågade sig på att pröva att läsa på egen hand. De hade min föreläsning att vila i. När det tog emot så gjorde de som sett och hört att jag gjorde. De fortsatte att läsa. Det traggliga och kämpiga kom att efter olika antal lästa sidor bli mer och mer sällsynta. Läsningen flöt och därmed blev läsfärdigheten redskapet att obehindrat läsa vidare och låta sig uppslukas av det boken berättade.

Och när den andra delen, eller någon av efterföljarna, kom kunde eleverna inte vänta tills den var översatt till svenska utan läste den engelska utgåvan. Utan att tveka kastade sig eleverna in i ett annat språk. Inte för att lära sig engelska utan för att läsa berättelsen. Nya skillnader uppstod mellan de som kunde läsa på engelska och de som ännu inte kunde det.

 

 

 

Så här kanske det är Ulf Stark

– Farväl, lilla fågel om du ska flyga till himlen i natt, viskade jag.

Sen blundade jag och funderade på hur det skulle kunna vara där. Jag tänkte på mamma och pappa. Tänk om man kunde besöka dom, tänkte jag. Bara så länge att man kan se hur dom har det. Det var så många år sen vi sågs. Just som jag skulle somna tyckte jag att jag hörde fågeln.

– Kom  med om du vill, tyckte jag att den viskade i vinden.

När jag kom till Himlen var mamma och pappa där.

– Nämen, Ulf! utbrast mamma och torkade händerna på klänningen. Hon hade just hängt tvätt, för hon älskade lukten av soltorkad tvätt. Dom kramade mej bägge två.

– Härligt att se dej, sa pappa. Men det var värst vad du har blivit gammal.

– Ja, jag är väl ungefär i samma ålder som ni, sa jag. Hur har ni det?

– Huvudet upp och fötterna ner, sa pappa.

– Ja. Eller tvärtom, sa mamma. Här är det precis som man vill.

Ur ”När jag besökte himlen” av Ulf Stark, utgiven av Bonnier Carlsen 2003, sid11 och 12.

Du lärde oss att vissla!

Nu visslar vi för dig.

Anne-Marie