Om Astrid Lindgren i en skola i Washington

Gör en lektion om Astrid Lindgren och lämnar en bok till klassen i Washington. En bok om hopp!
Gör en lektion om Astrid Lindgren och lämnar en bok till klassen i Washington. En bok om hopp!

Jag fick förmånen att undervisa elever i en skola i Washington. Jag valde att göra en introduktion om Astrid Lindgren och undervisning ur boken Ronja Rövardotter. Undervisningen handlade om skogen och om hur Astrid Lindgren själv tyckte om att klättra i träd. Eleverna ställde spännande frågor om vem Astrid Lindgren var och hur hon skrev böcker.

– Även om hon såg gammal ut, verkade hon inte vara det, så hur gammal kan man känna sig? frågade en av eleverna.

Jag tror att Astrid Lindgren hade tyckt om frågan. Jag tänkte på skog, träd och natur. Och tänkte på kopplingen till det genomtänkta och vackra House of Sweden, Washington, där en av utställningen handlade om just skog, träd och vad vi kan åstadkomma av trä.

Jag högläste också om den underbara våren och det viktiga vårskriket. När jag högläste blev det stilla i klassrummet, och ögonen vandrade så där som ögon gör när man försätts i intensivt lyssnande. Det var som om vi kunde höra bäckarna kvirrla och känna glädjen över våren, ljuset och det framtida. Därefter lämnade jag boken till elevernas lärare för fortsätt högläsning eller för elevernas självständiga läsval.

Jag berättade för läraren om alla svenska barn- och ungdomsböcker som finns översatta till andra språk, bland annat engelska, och som finns att upptäcka i bokhyllorna i Rum för barn i House of Sweden. Där finns de svenska författarna representerade med viktiga böcker. Jag kände mig så ofantligt stolt över de böcker som ges ut, men också den miljö som skapats som så tydligt tar barns perspektiv.

Av Anne-Marie Körling

 

 

”inte skrämma barn till ångest…”

 

Man ska inte skrämma barn till ångest, men de behöver lika väl som vuxna uppröras av konst. Man måste riva upp en själv som eljest sover, alla behöver ibland gråta och förskräckas. Det gör ingenting i böcker. Ett barn kan hastigt vända sidan i en bok när det inte tycker om innehållet.

Astrid Lindgren

Ur Astrid Lindgren av Agnes_Margrethe Bjorvand & Lisa Aisato – Modernista Förlag

Besöker Dalagatan och viskar tack

På brevlådan namnet Lindgren, så en öppen dörr, en liten tröskel att kliva över och därinnanför  ett hem som fortfarande är Astrid Lindgrens.

I varje rum viskar jag tack, tack. Mitt inre bibliotek är så fyllt av Astrid Lindgrens böcker. Jag har älskat sönder böckerna om Pippi Långstrump och Karlsson på taket. Jag har läst mig liten igen genom att läsa om bland annat Vi på Saltkråkan och alla novellerna, det jag inte läste som barn men som vuxen läste mig liten igen. Inom mig kan ungen spritta till och hoppsastegen blir ibland synliga för andra, men de inre skutten är mina egna. Jag har mått bra av att läsa Astrid Lindgrens böcker, även om och när dysterheten tagit sig in, bottenlöst sorg lagt mörker över hur jag ser på världen så har jag alltid kunnat läsa eller lyssna till det allvar som finns i botten av det ljusa. Jag tänkte ibland att under täcket funderade nog Pippi Långstrump över var hennes föräldrar håller hus för att inse att den som frågade åt henne var jag själv.

Och när jag som liten satt i en trädgård hos snälla farbrorn och snälla tanten och frågade om deras hund gick att köpa för en krona tror jag att jag levde ut allt jag lärt av Vi på Saltkråkan och Alla vi barn i Bullerbyn. När man återvänder till barndomsböckerna väcks så många minnen om det liv man hade och de tankar man tänkte en gång. De hör ihop.

När jag går där Astrid Lindgren varit viskar jag tack. Det är både ett barn som säger det och en vuxen som bär det. Tack.

På barnens sida redan från början

Igår talade vi om Madicken. Och idag läser jag Madicken. Ingen sa till mig att läsa den men samtalet fick mig att göra det. Jag har läst den en gång tidigare och tänkte att jag vill läsa den en gång till. Omläsningens djup och bredd.

Inledningsvis presenterar Astrid Lindgren personerna i boken och huset där de bor. Vi får mycket information men inte i en uppfordrande mening utan för att vi fullt ut ska kunna kliva in som gäster och vänner när vi läser. Jag funderar ofta över hur vi namnger våra barn, hur vi låter namnen vara våra och hur namnen berättar något om synen på oss. Astrid Lindgren skriver:

Madicken heter egentligen Margareta. Men när hon var liten kallade hon sej själv Madicken. Och fastän hon nu är stor och nästan sju år heter hon fortfarande så. Det är bara när hon ställt till någonting och behöver förmanas, som hon kallas Margareta. Ganska ofta kallas hon Margareta.

Redan här berättar Astrid Lindgren att berättelsen om Madicken kommer handla om saker som kanske gör att den uppfostrande omvärlden vill säga Margareta. Ganska ofta kallas hon Margareta. Och jag vänder mig tillbaka till bokens omslag. Boken heter Madicken. På barnens sida redan från början. Tack Astrid Lindgren.