Jag har alltid varit nyfiken på hur man får en läsare att bli intresserad av böcker. Då jag vid några tillfällen arbetade i bokhandel förstod jag att det är en komplex sak att intressera för böcker. Läsaren som är i bokhandeln ville inte ha råd i egentlig mening utan ville hellre berätta om det de läst tidigare. Små boksamtal om det lästa var ofta vägen till en ny bok. Det handlar om att börja med den lästa boken eller den bok man lyssnat till på radio eller hört någon annan prata om på teve. Jag har alltid funderat över hur man som läsare blir intresserad av böcker. Som lärare har jag varit nyfiken på hur jag kan bidra till intresse för litteratur och engagera eleverna i läsningen snarare än att tvinga dem.
För många år sedan föreläste jag vid en skola. Innan jag skulle börja ville skolbibliotekarien säga något. I famnen höll skolbibliotekarien ett tiotal böcker. De var nyinköpta till skolans bibliotek. Böckerna hölls upp och synliggjordes för lärarna. Skolbibliotekarien högläste ur två av böckerna. Det var inte några långa stycken men man fick en känsla för berättarton, en inblick i bokens persongalleri och fick en händelse att grubbla vidare på. De två böcker ur vilka skolbibliotekarien högläst ur var de böcker lärarna ville låna. Så kan högläsning fungera. Jag bad om ett litet samtal med skolbibliotekarien. Om högläsningens kraft att generöst ge en väg in i litteraturen. Skolbibliotekarien sa att man måste få tid att tala böcker med lärarna. Som sagt, detta var många år sedan.
Tid för samtal om böckerna och en stund för författaren att nå ut genom en förmedlande stämma är en generös väg att ge åtminstone en gnutta inblick av det som finns att läsa. Vi kan och vi bör göra detta till en vardaglig gest till unga och till dem som ännu inte vet vad en bok kan ge och betyda. Jag kallar det ”90 sekunders högläsning”. Vad som kan komma med den är en läsupplevelse – om än kort.
För några månader sedan föreläste jag om hur man kan undervisar ur en endaste bok. Det var en lång föreläsning. Jag introducerade 90 sekunders högläsning för de som var där och bad de som lyssnade att i efterhand tänka om det de fått höra. En lyssnare ropade spontant
– Men… jag fattar inte … så mycket man kan få uppleva av en sådan liten stund. Jag trodde du skämtade men nu vet jag. Så enkelt egentligen.
Det enda som krävs är att man har böcker av olika slag och att man väljer ut stycken att läsa ur. I skolan kan man kalla det mikrolässtund om man vill. Man läser inte hela boken utan man läser ett litet stycke ur en bok. Jag kom under många, många år att börja varje lektion med 90 sekunders högläsning. Jag breddade läsvärlden genom det jag läste. Jag läste faktatexter, telefonkatalogens namn i alfabetisk ordning, dikter och skönlitterära böcker. Jag läste allt möjligt och ur en bredare repertoar än jag annars skulle göra om jag höll mig till barn- och ungdomsböcker. Eleverna visste att inget krävdes av dem. Dessa 90 sekunder var en högläsargåva utan krav.
Varje dag tog jag tio böcker med mig in i klassrummet. Varje lektionsstart inleddes med högläsning. Eleverna kom i tid, ville fort komma in i klassrummet och tystnaden som infann sig handlade om att ge utrymme för det som skulle komma ur boken. Över tid kom frågorna om vilken bok den och den händelsen fanns och över tid kom det egna initiativet att läsa. Då kom eleverna åt sin egen vilja att läsa. Det egna engagemanget som skapar rörelsen in i boken.
Om barn och unga ska läsa och hitta till litteraturen måste litteraturen hitta till de unga. Inte alla unga får uppleva sig upphittade av en bok. Det betyder att vi måste ge. Och det utan krav. Boken gör oftast arbetet när den väl får möta unga lyssnare. Över tid lär sig barn och unga att inget krävs av dem annat än att lyssna. Och det gör att de kan komma åt sin egen vilja att läsa för att nyfikenhet är väckt och inte stillad. När barn och unga frågar efter boken jag läst ur berättar jag precis så mycket som de vill veta, oftast vilken bok det är och författarens namn. Jag avvaktar deras följdfrågor.
– Finns den i biblioteket?
– Du får fråga.
Jag lånar inte boken åt eleven. Hela vägen till boken ska kantas av elevens vilja att nå den. Och att hindra mig från att göra jobbet åt eleven är det svåraste jag vet. Jag vill ju så gärna! Men min vilja måste jag hålla på varsam låga.
Jag tittar i boktraven jag har med mig. Hittar ett stycke jag vill läsa. Läser igenom tyst för mig själv. Hittar rösten som ska lyfta berättelsen till de som ska få höra. Jag vill verka för den generositet som kommer med att dela med sig av det man kan. Jag tycker om att läsa.
Av Anne-Marie Körling