Mina lästankar två dagar innan nästa läsambassadör tar vid

Körling ritar 20+5Mina två år som läsambassadör.Två dagar kvar:

På torsdag får vi veta vem som blir den nya. Igår mötte jag föräldrar. En hel sal full av föräldrar som kom för att lyssna till hur, varför och när man ska läsa med sina med och tillsammans med sina barn. Det kändes högtidligt att möta dem. De är viktiga för barnens intresse för böcker och de har röster som de egna barnen älskar. Pappas röst. Mammas röst. Mormor och farfars röst.

Böckerna vimlar av ord. Genom böcker får vi möta ord vi inte visste fanns och ord vi känner till men som används på ett nytt sätt och i ett nytt sammanhang. När vi läser får vi tänka. Tänka och fundera. När vi läser kan vi känna med den vi läser om. Känna och tänka. Att läsa är att resa säger vi ibland. Kostnaden för den resan är liten och ändå kommer vi ut på äventyr vi aldrig kunde föreställa oss. Vi reser i tid och rum. Fram och tillbaka. En grop i marken är en övergång. Berättelser, sagor, faktatexter och vi får läsa och tänka.

Barn som inte kan läsa kan lyssna. Det är att läsa. Då vuxna läser högt blir litteraturen man ännu inte kan läsa på egen hand tillgänglig. Barn kan lyssna till mer avancerade innehåll än de kan läsa själva. Därför ska vi läsa högt för dem. De lyssnar till våra stämmor och de lånar av vårt intresse för det vi läser. Därför behöver vi vara intresserade av boken vi läser. Det gör barn och unga intresserade.

Vi behöver inte säga till barn att de läser fel böcker. De är inga kritiker. De är nyfikna, vetgiriga och intresserade. De finner trygghet i att läsa böcker de känner igen. De läser om böcker de tycker om. Många gånger läser de om böcker. De saknar sina vänner i böckerna för vänskap känner de. De vill ha samma platser där äventyren syns oändliga. Det gör att de kan möta äventyren samtidigt som de känner sig hemma både i språket och i platsen. Det barn läser kan vi ge utrymme för. De ska få läsa och de behöver få läsa. Avsätt gott om tid till stunder där vi kan läsa, i skolan och i hemmet. Be läsningen rum och betydelse genom att avsätta en gemensam tid för läsningen därhemma. Hela familjen läser. Då lånar vi koncentration av varandra. Vi lånar också intresse. Vi får struktur. Vi gör något tillsammans.

Att bekräfta barns böcker kan betyda att läsa högt ur dem. Något stycke för att återge det barn läser på egen hand. Jag läste första kapitlet ur sju av böckerna. Barnen älskade det. – Läs min! – Läs min! – Läs min! På så sätt visade jag respekt för barnens val av böcker och jag lånade ut min nyfikenhet och mitt intresse för böckerna. Barn behöver vår nyfikenhet på det de läser. Vårt intresse förstärker barnens intresse.

Barn och unga är också läsfrämjare. De berättar för varandra om böcker de läst. De visar sidor de funderar kring. De resonerar kring bilderna och vad som händer i dem. De läser tillsammans. Små barn pratar till sig sina tankar. De behöver sina röster för att tänka. Boken är en källa till muntligheten, munterheten och tänkandet. Den egna fantasin som tar vid. De egna tankarna som formas. För att boken berättar.

Vi kan alltid läsa högt för barn och unga. De får grammatiken, de får orden, de får författarens sätt att skriva, de får mångfalden, de får äventyren, de får möjlighet att tänka, de får en stund av här och nu, de får något de själva inte kan läsa, de får lyssna tillsammans. Det tar mindre än 90 sekunder att ge dem en läsupplevelse. Ett kort stycke och tankeverksamheten kittlas.

Mina föregångare; Johan Unenge och Johanna Lindbäck har fortsatt att verka för att barn och unga läser. Johan Unenge sitter med i Läsdelegationen vars uppdrag är att sätta läsandet i fokus. Johanna Lindbäck skriver ungdomsböcker och har podden Bladen brinner. Jag fortsätter att möta lärare, genom böcker och föreläsningar, konsultation och skoluppdrag. Jag har också tagit en tjänst i en skola. Där kan jag omsätta undervisningsidéer, forskning till praktik och verka för att barn får upptäcka böckerna genom samtal men också genom envis läsundervisning där de få lära sig att läsa. Lära sig läsa för att fortsätta att läsa.

Jag vill tacka för förtroendet och uppdraget. Kulturrådet har varit en källa för mig och till dem har jag vänt mig med frågor, idéer och konsultation. Och ALMA vars viktiga innehåll präglas av Astrid Lindgren tankar och delar ut ett pris som är ett av världens största. Jag vill tacka alla som har hört av sig med frågor och berättelser. Jag vill tacka bibliotekarier som berättar att deras arbete är så roligt och så viktigt. Jag vill tacka föräldrar som har frågat och undrat. Jag vill tacka alla barn och alla unga som skickat sms och berättat om hur de läser, när de läser och varför de inte läser. Jag vill tacka för upptäckter som biblioteksrasten och hur unga som själva driver sitt skolbibliotek tänker och gör. Jag vill tacka mamman som berättade om sin son som genom förskolan fick ett lånekort till biblioteket. Han lärde sig tycka om böcker genom förskolan och blev den läsfrämjare som gjorde mamman till en läsare. Jag kan göra listan mycket lång men slutar här.

Några ord lämnar jag till uppdrag för oss alla: Läs så det syns. Läs så det hörs! Besök biblioteken. Tala med en bibliotekarie. Besök bokhandeln. Tala med en bokhandlare. Duka med böcker. Böcker ska vara där barn är. Vardagsprata om läsningen: Vad har vi läst idag? Vad tänkte vi om det vi läste? 

Nu är jag nyfiken på vem som blir nästa läsambassadör. Jag kommer följa arbetet med intresse och värme.

Hej HOPP!

Att läsa bland unga och boken är gullig

Jag sitter utomhus på en skola. Det är rast. Jag har slagit mig ner med min bok. Inte långt ifrån spelar barnen boll. De tjoar. Det är livliga röster och spring i benen. Jag läser min bok. Det dröjer inte länge förrän ett barn kommer och frågar vad jag gör. Jag berättar att jag läser. Barnet slår sig ner och tittar i boken.

– Den är gullig.

– Berätta, säger jag.

– Boken är gullig.

Snart talar vi om boken. Det dröjer inte länge innan jag får läsa högt. Det kommer fler barn. Snart räknar jag till fem barn som frågar om boken, lyssnar till högläsningen. Det är fem barn som vill titta i boken. Boken går runt, huvuden slår sig samman, blickarna ner i boken och så småpratet om omslaget.

Intresse väcker intresse. Intresse går att låna. Jag sitter med min bok. Mitt intresse för vad den har att berätta går inte att ta miste på. På några minuter kommer några barn och frågar vad det är jag gör och boken går runt.

Läs så det syns. Läs så det hörs.

Hej HOPP,

Anne-Marie Körling

Om boken som är läst och böckerna som skulle ha blivit lästa

Många sommarlovsbarn och ungdomar kommer snart tillbaka till skolan. En del har haft sommarlov med läsuppdrag. En del barn har fått veta att de ska träna på att läsa eftersom deras läsfärdighet inte duger och därför har de fått böcker att träna på. Ibland har det gått på tvären med sommarlovsläsningen. För de som redan tycker om att läsa brukar ett läsuppdrag vara kantat med lust och något som man redan är bekant man. Man läser ju annars också. Läsvanorna är etablerade och läslusten en egen drivkraft och motor. De som saknar den måste läsa av fler skäl; de läser inte tillräckligt mycket, deras ordförråd har inte fyllts på ordentligt och de läser alldeles för sällan. Det som är så roligt. Läslistan på förslag ses som en kravlista och så är det med det.

När sommarlovets läsning ska summeras och presenteras i skolan vid terminsstart är det en risk för att skillnaden återigen blir för stor och klyftan till  boken blir större och större. De som har läst sina böcker under sommaren får veta att de gjort rätt och bra. De som inte läst får höra veta att det borde ha läst. Ingenting går att reparera i dåtid. Men ett sätt är att låta eleverna berätta om det man faktiskt har läst, dvs att man inte uppehåller sig vid mängd utan vid innehåll och därmed vid det som faktiskt är läst. Mängden kan låta oss förstå att man haft tid att läsa och att läsningen fungerar. Men den som har läst en bok kan ha haft en läsupplevelse, den är viktig, som gör att läsningen har fått en viktig byggsten. Tala om den bok man har läst och inte de man borde ha läst.

Låt oss se hur vi skulle kunna fråga:

  • berätta om boken du läst?
  • hur hittade du boken?
  • hur kom det sig att du ville läsa den?
  • När det gäller att läsa kan det också innebära att lyssna. Vi läser både med öronen och ögonen – därför ska vi låta berättelsen komma i fokus och inte hur vi läste den.

Att med ett öppet och ickevärderande förhållningssätt vara öppen för läsandet som har ägt rum. Den som aldrig har läst eller kämpat med att läsa har faktiskt läst något. Vi kan uppehålla oss vid det. Prata mer om boken och hur det kom sig att man läste just den. Inte genast pocka på hela det bibliotek som nu går att läsa eller rent av borde vara läst. Det intresse vi visar för boken visar vi därmed också läsaren. Det är att hyvla ned trösklarna till litteraturen. Mängden böcker kommer då vi upptäckt vad en bok har att berätta och lärt oss att läsa för att vi vill. Barn som kämpar med sin läsning måste, precis som barn som läser mängder, få just sin läsning uppmärksammad. Det handlar också om att inkludera lyssnandet och det man lyssnat till. Om man känner att man inte duger för att man ännu inte kan läsa bok efter bok så är risken att man inte upplever sig som någon vars läsande är intressant. Visat intresse är en riktning och det är vi alla förmögna att visa boken och läsaren.

Några lärare bekände under de sista sommardagarna att de inte läst det de skulle ha läst under sommarlovet. Av olika skäl har de inte kunnat läsa det de var tvungna att läsa. Den bok som skulle bidra till det gemensamma pedagogiska avstampet för det kommande läsåret. Nu visar det sig att boken inte är läst. Alldeles för ofta glömdes den bort då väskorna packades och den fanns inte med i  sommarbagaget. Nu sitter klumpen i magen. Rädslan för att vara den enda som inte har läst på. Men reparationen ligger i framtiden och i gemenskapen med andra. Redan titeln på boken kan ge lite pedagogisk vägledning och bjuder vi in varandra i samtalen kan också den som inte har läst få lite insyn i bokens tankegångar. Men då får inte skammen över att  man blivit påkommen ta för stort utrymme i den lyssnande läsaren.

Så kan vi också göra med eleverna. Med en del elever kan vi tala mängd och innehåll. Med andra kan vi tala om boken och vad de handlade om. Men andra kan vi berätta vad vi själv läste under sommaren och vad vi inte läste fast vi borde ha gjort det. Lässamtalen inkluderar också vuxnas läsande. Och ur varje bok som vi har läst under sommaren kan ett stycke läsas upp för att dela läsäventyret mellan sig i klassrummet. Att välja ut ett stycke för det gemensamma är att göras delaktig och att verka för litteraturens spridning. Då berättar vi om innehållet. Det brukar locka.

Och fortsätt hyvla ner trösklarna till litteraturen. Läs så det hörs. Läs så det syns!

Hej HOPP i skolan!

Anne-Marie Körling

Eleverna som läste Harry Potter och de som inte

Jag var lärare när den första Harry Potter kom. Plötsligt kom elever med böcker i händerna. De läste på rasterna. De läste så fort de kunde. De bad om att få tid att läsa i klassrummet. På vägen till matsalen sackade de efter som läsare gör när de läser och går. Det var livliga samtal mellan dem som läste Harry Potter. Nya ord kom ur Harry Potters värld in i elevernas ordförråd. När två läsare satt intill varandra tävlade man inte om på vilken sida i boken man befann sig utan frågade för att veta var i bokens handling läsaren var. Sidangivelserna gjorde att man hade koll på vad man kunde prata med varandra om. Jag räknade läsare på skolgården. En ny aktivitet bland eleverna. Eleverna läste av egen fri vilja och av eget intresse.

Inte alla elever kunde läsa den bok som ”alla” elever nu tycktes tala om. Det blev tydligt vilka som kunde läsa den och vilka som inte kunde läsa den. De som inte kunde läsa den skyddade sig med att säga att man inte var så intresserad eller att boken var för tjock och ”ville”. Men i samtal visade det sig att om man inte kunde läsa Harry Potter så var man ordentligt utanför. Inte bara i bokens värld utan också i gemenskapen med klasskamrater. Man kunde inte delta i berättelsen om boken eftersom man inte hade tillgång till den. Jag grubblade mycket på hur stor skillnaden var och hur man som vuxen, tillika lärare, kunde bidra till att sänka trösklarna till boken. Många som kämpade med sin läsning kämpade också med att verkligen försöka läsa Harry Potter. De ville inget hellre. Jag valde att så snart jag kunde högläsa för eleverna.

När man talar om att läsa och att kunna läsa talar man om den enskildes förmåga men inte så ofta om hur det är att delta i det kollektiva samtalet om det berättelserna handlar om, dvs vad man läser. Läsningen är mer social än man kanske föreställer sig den. Man kan känna ett stort utanförskap då man inte kan läsa, då man inte har tillgång till böckerna men man utestängs också ur gemenskapen som andra har när de talar om böcker och ur böckerna och har den gemenskapen med varandra. Samtidigt som samtalen om berättelsernas innehåll också verkar läsfrämjande eftersom de väcker nyfikenhet så måste den enskilde eleven handskas med klasskamraternas fråga om varför de inte läste Harry Potter. Många elever sökte upp mig för samtal om sin läsförmåga och hur de skulle göra för att få läsa den. De ville men kunde inte. Jag fick många samtal och frågor från elever som ville läsa men inte kunde läsa. Harry Potter synliggjorde klyftorna.

Jag högläste Harry Potter. Jag hade problem med högläsningen. Läsningen flöt inte och jag fick kämpa med att läsa högt. Jag hade inte läst den innan så all text var ny för mig. Eleverna upptäckte att det var skillnad. Det lät annorlunda än då jag läste den förra boken.  Vi talade om det. Det kom att göra att vi dagligen talade om hur vi läste och löste vår läsning. Jag fortsatte att högläsa Harry Potter och beskrev för eleverna hur jag löste min läsning. Det jag gjorde var att beskriva och sätta ord på mina lässtrategier. De som inte kunde läsa Harry Potter fick därmed en lärare som inte heller kunde det. Det var en lättnad för dem. Jag gav aldrig upp högläsningen och visade därmed att om man vill läsa så ska man inte låta något hindra även när det tar emot. Och har man svårigheter med att läsa själv så ska man få tillgång till berättelsen genom att den blir tillgänglig. Högläsning möjliggör för alla att få det de längtar efter. Att få tillhöra boken. Och ingå i gemenskapen runt den.

Under den tid jag högläste boken kom elev efter elev att läsa den. De som inte kunde vågade sig på att pröva att läsa på egen hand. De hade min föreläsning att vila i. När det tog emot så gjorde de som sett och hört att jag gjorde. De fortsatte att läsa. Det traggliga och kämpiga kom att efter olika antal lästa sidor bli mer och mer sällsynta. Läsningen flöt och därmed blev läsfärdigheten redskapet att obehindrat läsa vidare och låta sig uppslukas av det boken berättade.

Och när den andra delen, eller någon av efterföljarna, kom kunde eleverna inte vänta tills den var översatt till svenska utan läste den engelska utgåvan. Utan att tveka kastade sig eleverna in i ett annat språk. Inte för att lära sig engelska utan för att läsa berättelsen. Nya skillnader uppstod mellan de som kunde läsa på engelska och de som ännu inte kunde det.