Kategori: Högläsning

90 sekunders högläsning (under föreläsningen)

Sommar i stora skogen, Ulf Stark och Eva Eriksson

Igår föreläste jag i här. Överallt där jag är, och oavsett med vilka, vill jag introducera 90 sekunders högläsning. Jag väljer stycken som på ett eller annat sätt hör ihop. På så sätt för jag ut författarnas röster i rummet.

Jag högläste ur följande böcker:

  • En liten bok om kärlek av Ulf Stark och Ida Björs för att belysa hur det är att mötas kring en julgran. Om språk över generationer.
  • Sommar i stora skogen av Ulf Stark och Eva Eriksson – om generationsmöten och olika betydelser av en såpbubbla. Om livets frågor och förgängligheten.
  • Minnena ser mig av Tomas Tranströmer – den egna drivkraften att lära sig. Barn vill lära sig. Om hindren och om möjligheterna.
  • Blodsbunden av Augustin Erba – om den yttre rösten som kommer med en pappas förväntningar. Om föräldrarnas önskan om barnens utbildning.
  • Läraren inom mig av mig själv – om pojken som ville ha kvar bandet till sitt hemland och om att vi är människor som vill förstå, minnas, känna och behålla.
  • Och natten viskade Annabel Lee – om språkets makt och kreativiteten. Om den fantastiska styrkan i språket, fantasin och att skriva.

Nästa gång blir det andra böcker. På detta vis högläste jag för mina elever. Varje dag en boktrave och en röd tråd mellan det som finns i mångfalden berättelser. Det fina är kontakten med den blivande läsaren:

– Du, vad hette boken du läste ur? Den som handlade om julgranar och damer? … Och den där om … ?

Av Anne-Marie Körling

#90sekundershoglasning

Dialog om bokstäverna och böckerna

P1280363-001

Jag får ofta frågor om hur vi skapar intresse för bokstäver och läsning. Barn är kluriga varelser. De vet när vi gör stor affär av att de ska lära sig. De vill inte vara projekt för vad att lära. Barn gör det vi gör för att de är sociala och härmar det de ser och delar med oss.

Barn vill att vi delar saker och ting med dem. De vill se att vi är intresserade själva. Då blir de nyfikna. Därför ska vi visa att vi själva tycker om. Vi läser för att det är betydelsefullt för oss själva. Vi läser tidningar, recept, tidtabeller, sms och böcker. Vi skriver bokstäver för att de bär våra känslor, minnen, påminnelser vidare. Listorna vi skriver då vi ska handla, kortet vi skriver för att gratulera. Vi använder bokstäverna. Och om vi vågar oss på att göra lite affär av att vi skriver och läser kan vi visa vår inställning genom att göra det mer tydligt. Jag brukar svara ungefär så här:

Hej,

om det inte känns för obekvämt för dig, lek lite med bokstäverna och ljuden, ungefär så här: Jag älskar B, bbbb, och jag tycker F- ffff- är ett roligt ljud för tungan, det känns när man säger det, åt bokstaven Ä kan man rycka lite med axlarna åt, osv. Jag skulle läsa högt ur det ditt barn själv inte vet något om. Och visa att du läser även om hen inte genast visar sig intresserad. Läs högt för att du är intresserad, vad kommer hända här? och läs vidare. Tala högt för dig själv. Och gör det även om ditt barn lämnar dig. Hen kommer tillbaka. För det du gör blir hen till slut intresserad av.

 Återkom gärna och berätta. Jag finns i närheten om du vill skriva igen och dela dina erfarenheter eller undra vidare tillsammans med mig. 

Vi vuxna lever så självklart i och genom bokstävernas värld. Vi kan läsa och gör det utan en tanke. Vi ska vara generösa med det vi kan. Ge av det vi en gång kämpade med att tillägna oss. Smaka av bokstäverna igen, reta upp talsystemet med ett rungande rrrrrrrrrrrrr och hissa gomseglet med ett gungande geeeeeeeee. Känn hur bokstäverna låter och läsa högt för att vi kan.

Av Anne-Marie Körling

Tips: Kulturrådets ”Med läsning som mål” är en forskningsöversikt för läsfrämjande insatser, tillgänglig som PDF på Kulturrådets sida.

De vackra bokstäverna kommer från ett klassrum i Östhammars Kommun.