Ronja Rövardotters rätt och Lovis trygga stämma

”… inga vildvittror kunde skrämma bort Ronja från hennes stigar och ställen,”

Astrid Lindgren; Ronja Rövardotter, 1981, sid 30

Detta har hänt. Barn behöver de sakliga innehållen. I egen takt ska de kunna få ställa de frågor de vill ha svar på och de behöver få lyssna till det vi har att berätta. Nyhetsrapporteringen har sakliga innehåll – detta har hänt – vilket kan vara texter att hålla sig till när man som vuxen själv är orolig och berörd. Att tvingas berätta och förklara något som man själv kämpar med att förstå och om sådant man önskar aldrig någonsin skulle kunna hända. Och barn frågar om och om igen. Om vi är lugna och sakliga läser de av vårt lugn och ser världen utifrån hur vi vuxna tänker, känner och gör. Det handlar om att skydda barn i verkligheten och inte ifrån den. Därför är saklighet och fakta märkligt nog också en trygghet för barn. Med förälderns och lärarens tonfall och ordval kommer anpassningen till barnet. Därför krävs det att den som berättar också lyssnar och inte räds de frågor barnet ställer. Och alla frågor har inte heller svar och det kan man berätta för barn. Men en bok kan ge en annan spegel av händelser och samtidigt ge oss det mod vi kan behöva trots att vi är rädda. Att läsa för och med barn och unga skapar gemenskap.

Ofta brukar jag säga att Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter är boken jag väljer att läsa högt. Det gör jag för att Ronja möter faror som hon måste lära sig hantera och hon möter Birk som hon måste lära känna och genom vänskapen som växer mellan dem måste de vuxna acceptera en ny ordning. Och allt det växande, det inre, det yttre kräver ibland att världen är som den brukar:

Men Lovis sjöng, och då blev världen som den skulle vara. Ronja sjönk in i det djupa barndomslugnet, om med huvudet i Lovis knä somnade hon under stjärnorna och vaknade inte förrän till ljusaste morgon.

Astrid Lindgren; Ronja Rövardotter, 1981 sid 195

Det har hänt att jag ordinerat föräldrar och lärare att läsa högt för de egna barnen och eleverna i klassrummet. Högläsningen är som Lovis röst. Vi behöver den.

Frida Hyvönen om Roald Dahls häxorna

Söndagsintervjun i P1 lyssnar jag noggrant till. Ofta är det barndoms-skildringarna som fångar mitt intresse. Händelser som banat vägen för något eller som format eller på något annat sätt bidragit till livsberättelserna och hur vägarna skapats och stigarna från eller till har mejslats fram. Jag antecknar och lyssnar. Denna söndag intervjuar Martin Wicklin den prisbelönta musikern och låtskrivaren Frida Hyvönen.

Det är fint att lyssna till hur barndomsrummet såg ut med sina prång och vinden med sitt äventyrliga sågspån och damm. Och mammans högläsning ur Roald Dahls Häxorna och de frågor som väcktes hos den lilla Frida en gång för länge sedan. Och musiken som ett sätt att umgås och att göra något tillsammans i familjen med ett piano centralt i rummet. Att hitta på något för att kommunicera med varandra. Att hänga med kompisar handlade om att fnissa och skratta så man kissar på sig.

Jag tänker på att berättelserna, högläsningen, kan vara i centrum för gemenskapen. Och skrattet som kommer ur dem. Skönt häng helt enkelt.

Rapport från en lyssnare

Fick ett litet meddelande. Det löd:

Igår fann jag en yngre släkting sittande med en bok i handen. Han hade tagit ner en bok från bokhyllan.Vi andra satt runtomkring.

– Det skulle vara roligt om du läste lite högt ur boken, sa jag.

Han läste så gärna. Sådan fin högläsningsröst. Det blev en riktgt fin stund. Alla stannade upp, lyssnade. En sa – Högläsning är ju så mysigt!

Läsfrämjarkalender lucka 9: Som en sång!

– Svenska språket låter så här, säger pojken och börjar nynna.

Och jag känner igen mig men kan inte sjunga mitt eget språks melodi. Jag kan nynna hur andra språk sjunger. Jag har tänkt på den där sången som bär fram våra ord och meningar. Den vi fick så tidigt att vi knappast kan förstå eller göras medvetna om den. Kanske redan i magen fanns språkets sång och takt.

Jag minns morfars högläsningsstunder. Han läste för alla, oavsett ålder, och inte specifikt för mig eller oss små. Med den högläsningen lärde vi oss att lyssna utan att genast förstå. Vi lyssnade till morfars tonläge, hans olika stämmor när han blev de personer han läste om och hela berättelsen lät mer som en slags sång.

Jag tror det är viktigt att läsa i ett flöde så att sången går att härma och efterlikna. Även om man inte genast förstår så hör man hur språket låter. Då börjar vi med språket sång. Så här låter det:

För länge sedan …