”Den där boktraven” sa läraren

Körling fotograferar 2016

Ofta återkommer frågorna om böckerna jag har med mig då jag är i skolorna, i biblioteken och då jag generöst delar med mig av böckernas innehåll genom att läsa högt:

– Du har så många böcker med dig? Man blir nyfiken. Vill titta vilka böcker du har med dig. Kanske man själv ska ha böcker med sig bland eleverna. Jag får såna idéer när man ser din boktravar.

– Den där boken du högläste ur … vilken bok var det? Jag blev så intresserad. Den fångade mig direkt. Kändes som du valt ut den till mig. Rakt i hjärtat. Får jag fotografera den?

Denna gång hade jag med mig 

  • Tomas Tranströmer ”Minnena ser mig”
  • Karl Ove Knausgård ”Om hösten”
  • Katarina Mazetti/Gunna Grähs; ”Här kommer tjocka släkten”
  • Stian Hole: ”Hermans sommar”
  • Bruno K. Öijer: ”Och natten viskade Annabel Lee”
  • Jujja och Tomas Weislander: ”Lillebror och Nalle”
  • Åsa Linderborg: ”Mig äger ingen”
  • Ulf Stark/Ida Björs: ”En liten bok om kärlek”
  • Glasgow/Arvidson; ”När jag inte hade nå´t”
  • Inte en främling. 20 berättelser om identitet och mångfald.

Tre högläsningsböcker och livliga diskussioner

boktrave

Jag hade alltid med mig tre böcker till klassrummet då jag skulle välja en ny högläsningsbok. Och så visade jag eleverna hur jag var osäker på vilken bok jag skulle välja att högläsa ur. Jag läste ett kapitel ur varje bok och bjöd in eleverna att diskutera vilken bok de önskade lyssna till. På det sättet kom jag att sprida tre böcker till eleverna. Jag lärde mig snart att alla böcker jag berört med min högläsande röst blev böcker eleverna ville läsa ur. Det spelade ingen roll om jag läst hela boken eller ett väl utvalt stycke ur dem.

Diskussionerna om vilken bok eleverna ville höra är den aktivitet jag vill skapa. Om de ska bli medaktörer i sitt läsande måste engagemanget och viljan finnas hos eleverna. De diskuterade följande:

  • hur Anne-Marie kan läsa böckerna
  • att Anne-Marie läser en bok de själva inte kan läsa
  • om jag har valt rätt stycken för att verkligen presentera böckerna
  • om jag kunde läsa alla tre och i så fall vilken ordning

De diskuterade också böckernas innehåll och hur de skilde sig åt och varför. De kunde också kommentera att den förra högläsningsboken handlade om något som var ungefär som den vi nu lyssnade till och att vi därför skulle läsa en annan berättelse.

Engagemanget och diskussionen om vilken bok jag skulle högläsa kom att bli en del av den medverkan och påverkan jag önskade skapa.

Av Anne-Marie Körling

En textrad får fäste

Jag satt på en trapp och läste högt för några ungdomar. De samlades kring mig för att fråga om varför jag läste. Istället för att berätta om min läsning lät jag boken berätta om sitt innehåll. Jag högläste. En av de unga frågade om jag kunde läsa om en mening vilket jag gjorde. På begäran läste jag den om och om igen. Jag tror säkert tio, elva gånger. Eleverna ville höra den igen och igen och igen. Inom mig hoppade frågorna höjd, jag ville veta varför men frågade inte om det utan följde tonåringarnas vilja och  begär.

Textraden var mitt-i-prick för någon av de som lyssnade och jag var textens resonör. Plötsligt ringde det in och eleverna reste sig för att gå till lektionen, jag frågade om textraden, vad den hade betytt. En av eleverna visade med sin hand, en gest mot huvudet, sedan mot hjärtat, sedan mot huvudet och så tillbaka till hjärtat. Textraden hade betytt tanke, känsla, tanke, känsla och slutligen flyttat in i elevens huvud;

– Jag kan den där meningen nu, den finns i mitt huvud, sa eleven. Den var så bra för mig. Precis vad jag behövde.

Jag tänker på detta då jag läser Johan Cronemans krönika ”Man kan bära med sig vissa textrader livet igenom” i Dagens Nyheter den 15 juli 2016:

Man kan bära med sig textrader hela livet, man kan plågas av dem – vissa blir man aldrig av med, vissa vill man aldrig bli av med, man kan plocka fram dem exakt vilken sekund som helst, och fortfarande på något märkligt sätt utan att någonsin egentligen förstå varför. Man kan inte ens säga att man inte kan leva utan dem. Man är bara aldrig utan dem.

Och jag tänker på alla de där textraderna som varit så exakta, så upprörande, så vackra, så konstnärliga, så äventyrliga och så skrämmande som vore de skrivna för de är så mitt i prick, bulls-eye, och varför de påverkat mig eller varför de fortsatt påverka mig, det vet jag inte. Jag vet att de påverkar mig och jag tycker att det kan räcka så. Jag sällar mig till det stora äventyret att inte riktigt förstå varför, och delar Johan Cronemans ord:

Jag har uppriktigt talat ingen riktig bra förklaring till vad det betyder, men få rader har betytt mer för mig. Det var sådana rader som gjorde att jag plötsligt fick för mig att börja skriva.

Genom en högläsande röst kom författarens ord att nå tonåringarna. En textrad fick fäste.

Av Anne-Marie Körling

 

Den osynliga gästen på kalaset

Igår på festen var det någon som tog fram en bok. Bara så där. Istället för ett tal lästes det högt ur en bok. Liten och stor lyssnade med blickar som for bort från platsen och in i det höglästa. Jag märkte att jag tänkte på den tradition jag själv är uppväxt med, när högläsningen blev en röst från en osynlig gäst och vars berättelser på olika sätt grep tag i oss. Jag noterade att andhämtning förändrades runt bordet, ett stillsamt och gemensamt lugn infann sig. Innehållet fick spridas mellan oss. Vi lyssnade tillsammans.

Varför högläser man inte oftare? frågade någon. Och genast kom samtalet att cirkulera kring högläsningen i skolan. Den då man skulle läsa för dem i klassen, för att lära sig att läsa och minnena skapar klämsko, den känslan av utsatthet och risken att läsa fel, ljuda för länge och att jämföra sig med andras läsning. Nej, det är läskigt att högläsa. Det är ju så många som hör hur man läser. Den egna prestationen och risken för att bli avslöjad som den som inte läser så bra – nej, det vill man inte utsätta sig för. Och därmed tystnar boksidorna som kunde blivit gemensamma. För vi blir så självmedvetna om hur vi läser när vi läser högt att vi tänker mer på den än på vad det är vi läser. Och vi tror att lyssnarna bedömer oss och inte suger åt sig det författaren har att förmedla.

När jag ser på dem runt bordet ser jag att författarens berättelse griper tag i oss och tar oss med på ett äventyr, om än så bara för några minuter.

 

Av Anne-Marie Körling