Jag berättar om min läsning.
Jag lärde mig läsa på skolans vis. Det var då jag förstod hur jag skulle läsa. Jag kunde läsa innan jag började i skolan. I skolan blev jag elev. Jag älskade min fröken. Hennes bokstäver på tavlan. Hennes tydliga ljud och hennes gestaltande mun. Hennes övertydliga tunga som lades till tänderna. Vi ljudade. På vägen hem från skolan ljudade jag ordet s-o-l. Jag hade lärt mig läsa på det sätt skolan lärde mig. Ljuda var något nytt för mig. Bokstävernas ljud klingade som musik, varje ljud för sig, men ljuden ihop och så ordet. Jag ljudade alla ord jag mötte på vägen hem. Jag minns det här så väl för då jag kom hem satt mamma i telefon. Hon var ledsen. Hon tystade mig. Jag stod orolig intill henne. Min pappa hade dött.
En värld hade öppnat sig och en annan värld stängdes för alltid. Ordet pappa försvann med min pappa. Det var en besvärande tystnad som uppstod. Det handlade om hänsyn. I böckerna fann jag alla möjliga pappor och jag undrade alltid om min pappa skulle vara som pappan i boken. Jag tröstade mig med litteraturens pappor och fick möta ordet pappa i böckerna. Jag var lika ensam som Pippi Långstrump och jag fick en bild av att det skulle ordna sig. Och jag kände så starkt med Rasmus när han gick på luffen. Att vara två och sjunga sånger tillsammans. Jag kom från ett musikaliskt hem. Min pappa spelade oss godnatt. Inga högläsande böcker. Mjuka pianotoner. Tonerna från pianot kan jag fortfarande höra.
I hemmet fanns det många bokhyllor. Min mamma köpte mycket böcker. Ibland ville hon tvinga mig att läsa en bok och lade en tiosedel någonstans i boken. Den skulle jag få om jag kunde argumentera för att boken var uruselt dålig. Jag läste för att få den där tian. Men jag fick den aldrig. Jag kunde aldrig säga att boken var dålig. Jag var som uppslukad av det jag läste. Ibland sa min mamma att boken den och den tillhörde de böcker som jag absolut inte skulle läsa. Hon visade väldigt precis var hon placerade dem, ja, högst upp på bokhyllan, och om jag äventyrligt nog skulle försöka mig på att läsa den så avrådde hon å det bestämdaste och för att vara mer exakt så var sidan 63 inget för mig. Jag klättrade naturligtvis upp i bokhyllan och bläddrade genast fram till sidan hon sagt absolut nej till.
Jag läste mycket. Jag skämdes över att jag läste det andra inte läste. Jag läste psykologiböcker som väldigt ung och jag läste vuxenromaner som jag inte förstod. En av de hemskaste läsupplevelserna var Pär Lagerkvists ”Gäst hos verkligheten”. Den kunde jag inte läsa ut. Den gav mig mardrömmar och jag önskade att jag aldrig någonsin börjat läsa den. Jag läste om böcker. Per-Anders Fogelströms böcker om Stockholm läste jag om och om igen. Jag lärde mig att läsa om och om igen. Samma värld men ändå visade läsningen på något nytt vid varje omläsning.
Jag har alltid funderat över vad det betyder för mig att läsa. Jag har inga självklara svar på frågan om varför jag läser. Det oroar mig minde. Jag vill äga mina frågor. Ibland är läsningen slö och jag bläddrar utan egentligt engagemang, andra gånger kan jag inte slita mig från boken utan läser bortom förankring i tid och rum. Några gånger har enstaka textrader dragit mig tillbaka till livet igen. En enda strof har kommit att ge mig en livboj. Jag läser för att jag vill förstå mig själv. Jag läser för jag vill lära mig om det jag inte kan. Jag vet inte varför jag läser. Jag vet att jag läser. Ordval kan ge mig skönhetsupplevelser. Jag kan stanna upp vid ett ord eller ett litet stycke och njuta. Det är en skönhetsupplevelse jag inte kan vara utan. Jag förundras över språket. Läsningen har blivit mer betydelsefull ju äldre jag blir. Jag kan inte förklara det. Jag känner lycka för en stund. Och språket är en slags pensel i mitt inre. Något målas fram som jag kan ana konturerna av. Läsningen väcker upp, påminner, förstärker och förskräcker. Jag läser också om sådant jag aldrig någonsin önskar fanns och som jag måste känna till. Jag läser med en penna i handen. Jag för dialog med det jag läser. Mina böcker kan inte lånas ut. De har kapslat in mig och jag har alldeles för många egna meningar som avslöjar mina tankar och mina känslor. Böcker jag återvänder till är fullproppade med anteckningar och funderingar. Ibland köper jag två böcker av samma titel. Jag pratar med böckerna. Böckerna har gjort något med ensamheten. Jag känner mig aldrig riktigt ensam. Den där totala ensamheten syns försvunnen.
Som när jag denna vackra världsbokdag läser:
Denna den tidiga ungdomens vilsna irrande mellan upprorets vilja att göra världen ny och barnets önskan att allt ska bestå i sitt om än slitna så ändå tryggt välbekanta paradisiska tillstånd.
Ur Niklas Rådströms bok ”En Marialegend” utgiven av Albert Bonnier Förlag 2016
Detta språk. Denna exakthet. Denna formulering. Och bakom, genom och ur orden en explosion av tankar.
Av
Anne-Marie Körling
Jag läser DN 20 mars 2016 där Johan Esk skriver en söndagskrönika som handlar om sport och framgångarna. Jag behöver tänka på det jag läser. Därför citerar jag:
Det finns en sak som är given när man ska förklara vad det är som gör att en talang blir stjärna. Och det är att det inte finns en enda given väg som fungerar. Däremot är det massor av saker som gör att den kan ta slut. Det mest grymma med alla talangvägar är att vuxenvärlden dillar i ungdomar att det som kanske finns där framme är viktigt och gör livet lyckligt.
Jag tänker på hur och att vi lär barn att läsa. Och jag tänker på att en del av dem upptäcker böckerna och andra gör det inte. Det är massor av saker som gör att läsintresset tar slut. Vi borde försöka lista ut vad det är som gör att vi lär oss att läsa men inte njuter av att fortsätta läsa. Det är något med engagemanget. Vem äger det? Vem vill läsa? Om det inte blir ett eget engagemang läser vi för någon annan. Jag intervjuade en person som sa att:
– Så fort någon vill att jag ska läsa får jag det svårt. Det blir en konflikt. Det drabbar boken jag ska läsa. Jag vill inte läsa den.
Det är något med orden ”måste” och ”ska”.
Av Anne-Marie Körling
Min son besökte skolmatsalen varje dag. Inte då det var lunch och serverarstress utan tidigt på morgonen då maten gjordes iordning. Han tog sig en sväng till tanterna i köket och var vänlig och snäll mot dem. De var lika vänliga och snälla tillbaka. Jo då, han älskade mat, precis som Maria Magnusson i böckerna om Eddie, och han ville försäkra sig om att det blev mat den här dagen också. Soppan gillade han och köttbullarna. Tanterna i köket tyckte om sonen. Det var något ömsesidigt över deras relation. Men en dag när läsfärdigheten blivit större förändrades relationen till köket. Sonen kom hem och var ledsen. Han hade gått sin vanliga köksvandring, ja man fick det då, och råkat se en stor påse där det stod potatis med feta bokstäver. Under den feta stilen med potatisordet fanns de förtydligande mindre bokstäverna och texten:
För skolbarn och svin!
Inte alltid att rubrikerna och de stora bokstäverna är så precisa som den där finstilta som förklarar och förtydligar. Sonen kom aldrig över detta med potatisen men relationen till tanterna i köket bestod skoltiden ut.
Av Anne-Marie Körling
