Lite tankar om den Internationella läskunnighetsdagen

Just idag har jag samtalat med en liten flicka som lärde sig läsa då hon var sex år. Det var hennes syster som utbildade henne. Hon hade tjatat och tjatat på sin syster för hon ville så gärna. Nu är hon åtta år och när hennes kompisar inte kan läsa lär hon dem hur. Jag frågar hur det går till. Hon säger att man inte ska titta på allt det som står för då kan man bli lite rädd. Det bästa är att titta på tre ord i taget för då blir man glad när man klarat av dem och då vill man nog fortsätta att läsa.

Detta är dagen då Unesco påminner oss om vikten av att alla får lära sig läsa och skriva. Att lyssna till en bok är också att läsa. Jag tänker på läsarens ordförråd och den som inte läser och som inte får lyssna till böcker får inte heller tillgång till det rika ordförrådet som böckerna vimlar av. Talspråket är inte så ordrikt som skriftspråket. När vi högläser talar vi skriftlikt.

Två barn kommer rusande emot mig på skolgården där jag är. De säger att jag måste komma. De säger;

– Kom fort, hon har ramlat, fallit, ramlat omkull, slagit sig och gjort sig illa.

Så många ord för det som har hänt. Jag skyndar mig dit. Barnet har hunnit ställa sig upp och hunnit torka av sig skolgårdens damm och är beredd att leka igen. Jag tänker på ordförrådet och dess rikedom. Jag tänker på barnens språk som förmedlar, förklarar och beskriver. Jag tänker på svenskämnets kursplan som beskriver vad språket betyder för att tänka, kommunicera och lära. Jag tänker på barnet som kämpar med att lära sig läsa och som ännu inte har tillräckligt många ord att greppa texten med. Ordförrådet är centralt för att läsa. Det kommer då vi läser högt för barn och unga. Och då vi lyssnar till vad barn berättar och är noga med att själva tala på ett rikt och nyanserat sätt.

Det är internationella läskunnighetsdagen. Syftet med denna dag är att uppmärksamma läskunnigheten och påminna om det viktiga arbetet som dagligen behöver göras för att vi en dag om året ska kunna fira den.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

Detta om nyttan att läsa

Jag tycker inte om böcker om grodor eller hundar, men jag tycker om böcker om blommor.

Eleonore, 4 år, Barn- och ungdomsbokskatalogen 2016/17

Vi talar ofta om nyttan av att läsa.  Nytta förklaras i ordboken med ”något som har fördelaktig, kvarstående verkan på visst område”. Med de orden skulle vi kunna tala om nyttan att verka som läsfrämjare och fundera över vad som gör att barn och unga läser efter att ha träffat oss. Och om inte, undersöka varför?

Den långsiktiga effekten av det läsfrämjande arbetet är att möjliggöra för barn och unga att bli läsare. Det handlar såväl om läsförmåga, dvs att kunna läsa, som att de fortsätter ges möjlighet att fortsätta att läsa och att de slutligen kommer till den punkt där de självmant läser och uppskattar att läsa. För att det är roligt och viktigt för läsaren. Hur vi gör detta kan bland annat handla om att läsa högt ur böcker barn och unga inte ännu kan läsa på egen hand som att värdera den fria läsning positivt.

I kunskapsöversikten Med läsning som mål skriver litteraturvetare Jonas Andersson om detta:

Att läsning förklaras ”nyttig” uppfattas ofta som att den reduceras till att vara enbart nyttig. Men att en verksamhet för med sig ”nytta”, utesluter inte att den har ett värde i sig själv. Detta gäller inom parentes sagt inte bara litteraturen, utan all kulturutövning. Som idéhistorikern David Karlsson (2010) påpekat bygger frågan om kulturen har ett egenvärde eller är nyttig på en falsk motsättning. Det handlar inte om antingen eller. En uppdelning mellan autoteliska och instrumentella kulturer kan verka klargörande, men riskerar samtidigt att överskugga det faktum att kulturella verksamheter och både har ett egenvärde och ett instrumentellt nyttovärde. Sålunda ligger det inget motsägelsefullt i att betrakta litteraturläsning som en verksamhet med egenvärde, samtidigt som man ger det ytterligare legitimitet genom att hänvisa till exempelvis läsningens goda utbildningsmässiga och samhälleliga effekter. En nyttoeffekt av litteraturläsning i form av exempelvis ökad läsfärdighet är dessutom i sin tur ett instrument och en förutsättning för att bland annat kunna ta del av litteraturens eventuella egenvärde.

Att extensiv, fri läsning kan ha goda effekter på språkutveckling är känt sedan länge. I en avhandling om frivillig läsning hos elever i grund- och gymnasieskolan redogör exempelvis Du Toit (2004) för forskning som påvisat positiva effekter av fri läsning såsom utökad vokabulär, förbättrad skrivförmåga, bättre resultat på lästester och mer positiva attityder till läsning överlag.

Ur Med läsning som mål, om metoder och forskning på det läsfrämjande området, Kulturrådets skriftserie 2015:3

Jag intervjuade en femtonåring för några månader sedan. Detta är elevens berättelse om att läsa i skolan:

Man säger ju att ungdomar inte läser men då tycker jag att man ska låta ungdomar läsa och att det ska få vara roligt att läsa. Vi ska få läsa mer skönlitteratur  och inte mindre. Det är jättekul att läsa men det kan man bara lära sig genom att läsa. Det är till och med så att det blir roligare och roligare ju mer man läser och ju äldre man blir för man lär känna författarna och kan känna igen hur de skriver och vad de skriver om.

Ur Körling: Ovan trädtopparna, 2016

Hej HOPP!

Anne-Marie

 

De frivillige högläsaren i Washington berättar:

Washington november 2016.

På skolgården satt de överallt. Högläsarna! Den vuxne och barnet absorberade i något som boken berättade. Högläsarna kom från närliggande arbetsplatser och läste en timme i veckan för några elever, samma varje gång. En timmes lunch med högläsning.  Jag ville lyssna till varför och hur och bad några av dessa högläsare berätta om varför de frivilligt kom till skolan och vad det har betytt för dem personligen. Häromdagen kom detta mail:

Good Afternoon, Ms. Körling:

My name is … and you initiated a conversation with me as I was departing Ross Elementary School where I was doing a Reading Mentor session. You asked me and a fellow mentor “Why do we do this?” Here is my response:

Reading is knowledge and knowledge is power. To ignite the love of reading in a child is one of the greatest gifts you can give. Some of the mentees we are paired with through the Everybody Wins DC Program are already good readers. Therefore, our job is not to teach students how to read but to inspire them to do so. To help them realize that reading is a window into other worlds and places that they would never have the opportunity to visit. As you may notice, the Everybody Wins program is called Reading Mentor Program. So it is just not reading but establishing relationships and friendships with these young people. So it is rewarding on both sides of the spectrum.

The previous paragraph is an elaboration of my short answer I gave you when I was departing the school. But then you said “why do you do this?” You seem to be asking what is my motivation, my reason for getting involved in this program. Love. You love to see a child’s eyes light up when they properly sound out a word correctly. You love to watch the expression on their faces when you dramatically read a story to them in way that they are totally caught up in the story. This is my first year serving in this capacity and I am so glad I decided to do so.

”inte skrämma barn till ångest…”

 

Man ska inte skrämma barn till ångest, men de behöver lika väl som vuxna uppröras av konst. Man måste riva upp en själv som eljest sover, alla behöver ibland gråta och förskräckas. Det gör ingenting i böcker. Ett barn kan hastigt vända sidan i en bok när det inte tycker om innehållet.

Astrid Lindgren

Ur Astrid Lindgren av Agnes_Margrethe Bjorvand & Lisa Aisato – Modernista Förlag