Med läsning som mål – Sida 6

Läsfrämjarkalendern lucka 1: Drottningen börjar läsa

Jag läste nyss Alan Bennets Drottningen vänder blad, Ordfront förlag 2015 som handlar om hur drottningen blir läsare.

Så här gick det till enligt romanen:

Drottningen upptäcker av en händelse, har med hennes hundar att göra, en bokbuss som har parkerat intill drottningens slott.

Drottningen ”tittar in” och bekantar sig med miljön och böckerna

Drottningen får lyssna till en person som berättar om sitt eget läsande

Drottningen får berätta om sina intressen

Drottningen får känna lite på böckerna utan att genast uppmanas att läsa dem

Drottningen lånar en bok

Drottningen får senare hjälp att leta efter något som passar drottningen att läsa

Drottningen får visad förståelse för att hon inte behöver usla läsupplevelser (”ännu en usel läsupplevelse, säg George Eliot eller sen en Henry James, så skulle hon kanske – som den oerfarne läsaren hon var – ha blivit avskräckt från läsning för all framtid, och då skulle det inte ha funnits någon historia att berätta. Böcker, skulle hon ha tänkt, är detsamma som arbete” (s15)).

Drottningen skrattar högt då hon läser

Drottningen läser mer och hennes vardagsvanor förändras

Drottningen upptäcker att man kan läsa var som helst och inte på en bestämd plats

Drottningen upptäcker under sin läsning att det finns mer att läsa. Hon börjar skriva läslistor över böcker som hon vill läsa

Drottningen upptäcker att en bok leder till andra böcker

Drottningen börjar fråga andra om deras läsning och deras val böcker

Drottningen upptäcker att hon kan vara en läsande förebild för andra som inte ännu läser

Drottningen upptäcker att läsning inte är ett tidsfördriv utan att det handlar om andra liv och andra platser

Drottningen upptäcker att böcker inte anpassar sig utan att ”Alla läsare var jämbördiga”

Drottningen får uppmaningen att sprida information om att hon läser. Hon motsäger sig detta. Hennes läsning skulle inte utnyttjas i högre syfte utan att hon läser för sitt eget nöjes skull och inte för ”samhällelig plikt”

Drottningen börjar läsa med pennan i hand, och uttrycker därmed sina egna tankar om det hon läser

Drottningen använder liknelser ur litteraturen; i samtal och diskussioner

Drottningen blir nyfiken på dem som skriver böckerna men upptäcker efter några möten att den bästa platsen att möta författare är i deras romaner

Drottningen börjar högläsa vid offentliga framföranden

Drottningen prövar att göra på samma sätt som det är beskrivet i böckerna och är inte överens med författaren då det gäller hur man dricker te och äter kakor

Drottningen upptäcker böckernas röst och inser att hon själv ingen har eftersom hon inte själv skriver

Drottningen börjar skriva om det hon själv vill

Drottningen får nya idéer både om sitt skrivande och hennes fortsatta livsinriktning är ett öppet slut

Byt ut ”drottningen” mot barnet, tonåringen eller någon annan som står på tröskeln till berättelserna och aktiviteten att läsa.

De frivillige högläsaren i Washington berättar:

Washington november 2016.

På skolgården satt de överallt. Högläsarna! Den vuxne och barnet absorberade i något som boken berättade. Högläsarna kom från närliggande arbetsplatser och läste en timme i veckan för några elever, samma varje gång. En timmes lunch med högläsning. Jag ville lyssna till varför och hur och bad några av dessa högläsare berätta om varför de frivilligt kom till skolan och vad det har betytt för dem personligen. Häromdagen kom detta mail:

Good Afternoon, Ms. Körling:

My name is … and you initiated a conversation with me as I was departing Ross Elementary School where I was doing a Reading Mentor session. You asked me and a fellow mentor “Why do we do this?” Here is my response:

Reading is knowledge and knowledge is power. To ignite the love of reading in a child is one of the greatest gifts you can give. Some of the mentees we are paired with through the Everybody Wins DC Program are already good readers. Therefore, our job is not to teach students how to read but to inspire them to do so. To help them realize that reading is a window into other worlds and places that they would never have the opportunity to visit. As you may notice, the Everybody Wins program is called Reading Mentor Program. So it is just not reading but establishing relationships and friendships with these young people. So it is rewarding on both sides of the spectrum.

The previous paragraph is an elaboration of my short answer I gave you when I was departing the school. But then you said “why do you do this?” You seem to be asking what is my motivation, my reason for getting involved in this program. Love. You love to see a child’s eyes light up when they properly sound out a word correctly. You love to watch the expression on their faces when you dramatically read a story to them in way that they are totally caught up in the story. This is my first year serving in this capacity and I am so glad I decided to do so.

Det som en gång gjorde läsningen rolig

– Nä, jag kan inte rita, säger någon jag talar med.

– Vad kan du rita? frågar jag.

– Streckgubbar, ja du vet … jag är ju ingen konstnär direkt… jag ritar som när jag gick i skolan.

Jag tänker på allt det vi kunde en gång men inte fortsatte med. Det vi slutade med stannade av och vi kan det vi sist kunde. Vi kan rita streckgubbar. Jag spelade piano som barn men bönade och bad om att få sluta. Idag spelar jag det sista stycket jag fick lära mig. Det jag kunde spela då det kan jag spela idag. Jag hade behövt draghjälp att fortsätta. Ofta tänker jag på barn och unga som säger att läsning suger eller att det inte är roligt och att någonting har de fått lyssna till eller en gång själva läst. Jag behöver veta något om vad som hände. Därför har jag ställt dessa frågor till barn och unga:

Berätta om det du läste sist?
Berätta om det du läser nu?
Berätta om något du skulle vilja kunna läsa?

Jag behöver information om hur det ser ut med läsningen och läsintresset. Låt oss säga att jag pratar med någon som inte läser och inte är intresserad av att läsa men som genom frågorna ges möjlighet att berätta något om sin läsning en gång för länge sedan. Jag frågar då om den boken, berättelsen, tidningen, novellen, artikeln eller vad det än kan vara:

Berätta, vad handlade den om?
Berätta, hur kom det sig att du läste den?
Du minns den, varför tror du att den lämnade avtryck?
Skulle gärna vilja läsa det du läst, kan du visa mig det du läst?

De som säger att de inte gillar att läsa behöver få gå tillbaka till det de en gång tyckte om och det de faktiskt läste. Eftersom jag vill att de ska få upptäcka vad läsning är och vad det kan betyda vill jag väcka läsintresset där det en gång fanns. Om vi endast frågar om det man läser nu är risken stor att vi ingenting får veta. Vi måste gå tillbaka till något som har uppfattats ha läsvärde för läsaren. Om jag breddar repertoaren av frågor kommer jag att möjliggöra för samtal om läsning:

– Alltså jag läste Bamse. Jag tyckte jättemycket om det där snälla som var i Bamse.

Det är en läsinformation vi får. Och för att börja måste vi visa intresse för det som lästes en gång för att skapa gemenskap och återskapa kontakten med vad läsningen en gång betydde för läsaren. Vi kan börja där:

– Låt oss titta i en Bamsetidning.

Att visa intresse för barns val av böcker

Vi vill att barnen ska vara intresserade. Vi säger till dem att vara uppmärksamma och tysta. Men det omvända intresset? Då vi är tysta och lyssnar? För läsfrämjande aktiviteter är barnens bokval lika viktiga som de böcker vi presenterar i klassrum och bibliotek.

Om jag väljer ut några böcker för att berätta om dem ger jag barn en möjlighet att upptäcka just de böcker jag håller fram. Det väcker ofta intresse om jag också högläser lite ur dem så att berättelsen går att lyssna till och bidrar till mersmak. Samma sak borde gälla för elevernas egna val av böcker. Vi kan lyssna till varför barnen läser det de läser och vad som fick dem intresserade. Det betyder att vi samlas för att dela med oss av varandras böcker. Då visar vi intresse för barnens läsning.

Låt oss tänka att en lärare kommer till biblioteket med en klass för att lyssna till bibliotekariens utvalda böcker att läsa och upptäcka. När det är gjort får barnen tid att låna egna böcker. Därefter lämnar klassen biblioteket. Vi skulle kunna lägga till en stund för det omvända intresset som betyder att vi avsätter tid där barnen får visa upp de böcker de har valt att läsa. Det betyder att vi knyter samman säcken med innehållet vi intresserar oss för. I en sådan avslutande presentation deltar alla. Också lärare och bibliotekarie har böcker som de vill läsa. Läsning är något för alla.

Intresse är läsfrämjande.

Av Anne-Marie Körling