Att gå omkring bland böcker

Från stadsbiblioteket i Lund fanns denna vackra skulptur av att vara bland böckerna.
Från stadsbiblioteket i Lund fanns denna vackra skulptur av att vara bland böckerna.

Att ta barnen och ungdomarna till böckerna, till bibliotek och boklådor. Där de kan upptäcka böckerna och strosa in bland avdelningarna. Se på omslag som kan vara rena skönhetsupplevelser men också boktitlar som skriker, viskar och lockar. Är vi bland böckerna så gör böckerna väsen av sig på sina egna sätt. Vi lockas plocka upp böcker. Vi lockas att läsa boktitlar vi inte tänkte fanns och vi ser omslag vi trodde aldrig fanns. Böckerna gör en del av arbetet. Vi måste ta barnen och ungdomarna till platserna där böckerna är.

Jag tänker på hur bokhandeln och biblioteket ger inblickar och utblickar. Att få lära sig vara på dessa platser och själv få finna sina vägar till litteraturen.

Min erfarenhet av litteraturpromenaderna är många och långa. Jag har också tagit mina elever till både biblioteket och bokhandeln. För att se, få uppleva och förstå att böckerna har platser och på dessa platser finns det yrkesverksamma som ger vägledning in och ut ur böckerna. Själv går jag på måfå in till avdelningarna jag inte är så hemma i. En dag fann jag en bok som kom att påverka mig mycket just för att jag var på min ovana plats i bokhandeln. Jag köpte den. Omslaget var det första jag såg, och jag tyckte om det jag såg, jag lyfte boken och började läsa lite här och lite där. Ingen i bokhandeln säger något om hur man får läsa och jag vänder och vrider på boken på det sätt jag själv vill upptäcka den. Det enda som krävs av mig är att jag är rädd om böckerna och behandlar dem med varma händer och nyfiken blick.

Barn och unga måste få vara där böcker är, se oss strosa själva, botanisera utan förutbestämda åsikter om vad att läsa, utan för att själva äventyret börjar med att det finns att läsa och platserna berättar det.

Litterära kartan till bokhandeln och biblioteket

Books are our bag

Jag läser i Dagens Nyheter att tolv oberoende boklådor på Södermalm i Stockholm inleder ett nytt samarbete: Boksöder. Initiativtagaren till detta är Julia Gillberg på The English Bookshop. Boklådorna länkas samman med en karta, en bokhandelspromenad, vilket gör att bokhandelskunderna kan följa en karta och besöka dem alla. Jag tycker idén är lysande. Den där promenaden kan bli social och gemensam. Ta en promenad, besök bokhandlarna, prata böcker med den du går med, kliv in i bokhandeln, botanisera, läs lite här, läs lite där och köp en bok. Rör dig in mot bokhandeln, in mot boken, in i gemenskapen.

Jag har ofta talat om kartan till biblioteket. Elever ska gå till biblioteket. Ofta med förmaningarna att uppföra sig, sköta sig, inte prata, inte springa, inte röra. Det gör att biblioteksbesöken laddas med förmaningar och inte med den gemenskap man kan känna när man har ett gemensamt mål och en väg att gå för att nå dit. Jag brukar säga att vägen ska kantas med upptäckter och att vi bör göra den promenaden till en del av besöket. Vi vuxna kan pröva att gå vägen mellan skola och bibliotek och undersöka vad som finns att läsa på vår promenad. Ibland blir jag bedrövad när jag läser det som erbjuds. Det är löpsedlar som skriker ut med lättlästa versaler om mord, krig och ond bråd död. Det är affärernas marknadsföring som säger köp, köp, köp. Då det gäller att få lära sig att läsa och få upptäcka vad det finns att läsa är vägen till biblioteket ofta ganska bedrövlig. Det vill säga om vi inte läser och berättar om vägarnas namn, kvarterens namn och gör något mer av det som beskriver var vi är. Det är nästan skönt att komma fram till biblioteket och upptäcka att det finns så mycket annat att läsa, en hel värld att upptäcka.

Jag tänker alltid – i den bästa av världar – att vi får en karta med olika stopp – här ska vi upptäcka en text, ett meddelande eller en liten notis som gör oss till nyfikna läsare, berättande läsare och där vi medvetet ger barn och unga en litterär promenad – på väg mot vårt mål: Biblioteket. Vi gör promenaden med läsning som mål.

Av Anne-Marie Körling

Första delen i en bokserie och att vänta på en fortsättning

Många barn och unga jag har talat med berättar att de tycker om att läsa böcker som ingår i serier. Läsarna säger att de blir bekanta med hur författaren berättar och att de liksom bara kan läsa på. Det svåra med att läsa en serie med böcker är att de tar slut och att läsaren då känner sig lite sorgsen över det. Ett sätt kan vara att man får förslaget att läsa om samma serie igen och det har många läsare också gjort. Man upptäcker nya saker som man inte upptäckt vid första läsningen.

Jag läser nu första delen Ficktjuvens vän av Bo R Holmberg del 1 med undertiteln Hittebarnet. Den boken avslutas med ett kapitel ur nästa del vilket inleds med:

Här slutar första delen av Hittebarnet, Ficktjuvens vän. Men berättelsen om Örn är inte slut. Alla frågor har Örn har inte fått svar på (och inte du heller). Hur ska han få tag i Marta? Och vilka är hans föräldrar? Inom kort kommer den andre delen i serien, med titeln Den blodröda manteln. Redan nu kan du läsa det första kapitlet i boken …

Tycker man om första delen vill man gärna läsa vidare i nästa del vilket man tillåts göra redan i den första delen. Man får det första kapitlet i del två men innan det författarens brev, eller förlagets, vilket jag tycker är tilltalande och jag läser vidare i det kommande. Detta kan vara ett sätt att locka läsaren till nästa bok och att ge en övergång till fortsatt läsning. Det fina med serier är också att man får vänta tills fortsättningen kommer och det gör att man kan få längta och därmed påverkas det egna engagemanget. Att vänta på något är inte så dumt.

Av Anne-Marie Körling

H C Andersen idag och något om hans sagor

Idag är det 2 april 2016 och HC Andersen firar vi kanske idag. Jag firade det med att plocka fram alla mina böcker av H C Andersen. Jag har ett band bestående av sex böcker, en av dem är på vift, så jag utgår från de fem jag har. Här är sagor och berättelser från 1835-74. Jag har aldrig fram till denna dag läst ”Den gamla gatlyktan”, den som börjar med orden

Har du hört historien om den gamla gatlyktan? Den är kanske inte så enastående rolig, men en gång tål den väl att höras. Det var en sådan bra gammal gatlykta, som hade tjänstgjort i många, många år men nu skulle den kasseras. Det var sista kvällen den satt på sin stolpe och lyste över gatan, och den kände sig som en gammal balettdansös som dansar sista kvällen och vet att i morgon ska hon pensioneras.

Nej, den hade jag inte läst, inte ens en endaste gång. Så svaret på HC Andersens fråga var fram till idag, nej. Inte heller hade jag hört om Stoppnålen, som var så fin, så fin:

Jag är för fin för denna världen! sade hon när hon satt i rännstenen. Mitt goda samvete har jag, och det är alltid en liten glädje.

Inte heller har jag tidigare fått höra sagan om ”Det gamla huset” men jag anar att där finns embryot till ”Den ståndaktige tennsoldaten” för i berättelsen om huset får man veta att tennsoldaten som bor där inte står ut:

Jag står inte ut! sa tennsoldaten. Jag har gråtit tenn! Här är så sorgligt och trist!

Jag har många gånger läst ”Den lilla flickan med svavelstickorna” och gråtit floder alla gånger jag fått höra den läsas upp.

Flickans små händer kändes nästan nödda av köld.

Jag har heller inte tidigare fått höra ”Berättelsen om en mor” och det gör mig glad. Jag inser att jag skulle blivit så rädd, så rädd både som barn och som nybliven mamma.

En höna av en fjäder kan man tycka. Det är när vi förstorar upp saker och ting. HC Andersens saga ”Det är alldeles säkert” tyckte jag mycket om då jag hörde den en gång. Den började så här:

Det var en förfärlig historia! sade en höna och detta var ändå i den del av staden där historien inte hade inträffat. Det var en förfärlig historia i hönshuset, jag törs inte sova ensam i natt, det är för väl att vi är många här på pinnen! och så berättade hon, så att fjädrarna reste sig på de andra hönsen och tuppen lät kammen sloka. Det är alldeles säkert. Men vi skall börja med att det hände sig i ett hönshus i andra ändan av staden. Solen gick ned …

och när berättelsen berättas från höns till uggla, duva, fladdermus och berättelsen går vidare och vidare för att slutligen bli så förvanskad att av en fjäder kan det bli till fem höns! Väldigt aktuell saga och kan läsas i sin helhet.

Det är roligt att läsa hur HC Andersen bygger upp intresset till varför man ska läsa det man läser eller kanske till och med låta bli. Det gör han i sagan om ”Hjärtesorgen” som inleds:

Det är egentligen en historia i två delar vi kommer med här. första delen kunde man lika gärna undvara – men den ger förkunskaper och de är bra att ha!

Idag är ju mopsen en populär hund och därför kanske vi ändå ska fortsätta läsa om ”Hjärtesorgen”. Första delen avslutas

Han bits inte, sade frun. Han har inga tänder. Han är som en medlem av familjen, trofast och argsint, men det är bara för att mina barnbarn retar honom. De leker bröllop och så vill de ha honom till tärna och det tär på hans krafter, den gamle skrotten. Och hon lämnade sina papper och tog mopsen på sin arm. Detta var första delen – som nog kunde undvaras.

Den andra delen inleds med

Mopsen dog!

Slutligen kommer jag att tänka jag på uttrycket ”kejsarens nya kläder” som vi använder lite här och lite där. Det uppenbara sägs inte förrän ett barn uttrycker det. Men om barn och unga inte vet sagans ursprung eller har fått lyssna till den så är det dags för en liten högläsningsstund där vi faktiskt går till källan och gör en berättelse av ett använt uttryck. Vi gör mer av uttrycket. Vi läser sagan. Vi läser HC Andersen.

 

Av Anne-Marie Körling