Att pröva rädslan

Att läsa om och om och om igen möjliggör för mötet med det man är rädd för i boken. Om och om igen. Första gången då man hör det där läskiga i boken vet man inte något om det kommande eller att det kommer att bli bra och att lösningen finns några sidor längre fram men man kan som lyssnare ledsagas av högläsaren som fortsätter läsa med samma lugna röst, tydligen orädd för berättelsens innehåll.

Jag minns när min morbror läste ur Tove Jansson ”Vad tror du hände sen” för oss barn. Vid första läsningen klamrade vi oss fast vid varandra, så rädda, men också räddade av att vara tillsammans och ihop. Och vips på andra sidan var faran över och allt var frid och fröjd. Vi läste om boken många, många gånger. Vi bad och bönade och morbror högläste om och om igen. Vi lärde oss om rädslan, både den yttre och den inre. När vi upptäckte att vi kunde klara av att möta det läskiga kunde vi också tillåta oss att känna rädsla.

Olof Lagercrantz skriver om omläsningens betydelse i Om konsten att läsa och skriva, 1985:

Omläsning är ett njutningsmedel som alla barn förstår sig på. Jag minns en sommar med högläsningen i en ungdomlig krets av Tove Janssons roman Trollkarlens hatt. Knappt var den slut ville alla höra den en gång till.

Det var intressant att studera den förväntansfulla spänning, som infann sig inför vissa känslomässiga höjdpunkter. Mumintrollet blir förvandlat till oigenkännlighet av den magiska kraften i hatten. Han vädjar till sin vänner med de skakar på huvudet. De känner inte igen honom. Mumintrollet är utesluten ur den förtroliga kretsen och finns inte mer. Hjärtat saktar sig av förskräckelse i lyssnarskarans bröst, ty alla vet vad det betyder att vara utanför.

Slutligen i full panik vädjar mumintrollet till sin mor, muminmamman, hon med väskan. Efter ett ögonblick av tvekan –  olidliga spänning! – säger hon:

– Visst är det du mitt mumintroll! Förtrollningen är bruten och mumintrollet återtar sin normala skepnad.

Första gången man läser är det nästan outhärdligt spännande. Andra gånger får man både spänning och trygghet som kommer av att man vet hur det går. Vi tog Trollkarlens hatt en tredje gång.

När jag tänker på böcker jag längtar att läsa om är det just för vissa sceners skull.

Vi var rädda, men rädslan var inte fri utan bunden till något ur boken, rädslan hade en källa, och vi lärde oss hur det kändes att vara rädd på olika sätt. Om vi får sätta ord på det vi känner lär vi oss också något om hur känslorna känns inom oss. Om vi samtalar, lyssnar och berättar och läser om.

 

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

Läsa med ficklampa

– Vi läser varenda kväll, säger mamman. Sen berättar mamman mer om lässtunden tillsammans med sonen än om boken. Boken har hon läst många, många gånger.

– Ja, jag vet. Läs så länge han tycker om boken, som du brukar säga, säger hon och tittar på mig. Han tycker så mycket om att läsa med mig. Han lyser med ficklampan …

– Ficklampan?

– Ja, vi läser med ficklampa. Han lyser upp texten och jag läser den och han vet precis när jag läst klart sidan och då lyser han upp den andra texten så att jag kan fortsätta läsa. Vi lyser upp bilderna också.

Läsa med ficklampa. Det riktade ljuset. In mot boken. In i äventyret. Och mammans röst. Fint.

Hej HOPP!

 

Åsa Beckmans dopgåvor till Oscar och alla barn

Alfabetet Anne-Marie Körling fotograferar

Idag är det kungligt dop vilket kan få oss att fundera över dopgåvor. Jag tycker om alfabetet och jag tänker att alla vägar som leder till alfabetet, ordet, meningen är gåvor som är envist och pågående generösa. Det handlar om möjligheterna att bryta cirklar och hitta nya, eller finna styrka där man är och upptäcka annat man inte kände till.

Åsa Beckman skriver i en nyhetskrönika i DN den 27 maj 2016:

Jag skulle låta Pernilla August läsa Kristina Lugns dikt ”Du ska få ett panoramafönster” som bland uppräkningen av gåvor man vill ge ett barn har med den vackra raden ”om du faller så ska medmänniskorna glädjas åt att få ta emot dig” och en barnkör skulle sjunga Lalehs ”Goliat” om hur barnen ska göra jorden hel.

Om jag själv varit bjuden (jo jag vet, nu går jag lite för långt) skulle jag som doppresent gett bort Eva Erikssons ABC sa lilla T så att Oscar kan bli fascinerad av de 28 krumelurerna som gör livet roligare, och som kan få honom att tänka stort och djärvt.

Jag skulle ge en trave böcker att bita i, känna på och få lyssna till och därigenom få höra mammas, pappas, farmors och storasysters röster som högläser samma saga om och om igen. För relation och innehåll. För närhet och språk. För kreativiteten. Jag skulle också vilja ge barnen en skola med ett skolbibliotek där man varje dag får möta den gladaste och mest bokkloka bibliotekarie, ja allt det som vuxenvärlden kan skapa och som ryms i att skolbibliotek är A och O.

 

Av Anne-Marie Körling

 

Boksamtal dagen till ära

Skärmavbild 2016-04-23 kl. 08.33.29

Dagen till ära intervjuar jag läraren som sitter vid mitt frukostbord och läser tidning. Jag frågar:

– Vilka är de böcker du läst om flest gånger:

Jag blir nyfiken och frågar om den sistnämnda. Den om Tomanis liv. Läraren blev så lycklig när den kom på tal.

Tomanis liv handlar om två väluppfostrade flickor i ett villaområde. De har femmor i alla ämnen. Så börjar boken. De är smala och välvårdade. En dag får de en bok av sin pappa tror jag. Den boken heter Tomanis liv. De börjar läsa den där boken. De läser och läser och medan de läser förvandlas dom. Plötsligt har de inga femmor längre, de ser inte heller välvårdade ut och en morgon när de vaknar är de förvandlade till tomanisar. En tomanis är blå, har vassa tänder, en klotrund mage och tovigt hår. En tomanis är mycket vig och kan klättra i träd. De är starka. Flickorna som blir förvandlade klättrar i träd, äter körsbär och spottar kärnor på grannarna som går förbi. Hela byn vänder sig mot de här barnen. När mamman går med barnen till affären skriker folk till dem – Vilka är ni som är såna monster. Men mamman vill inte skämmas för sina barn. – Det är mina barn och jag älskar dem. En dag börjar föräldrarna läsa boken. …

Ja, där kanske vi ska sluta. Jag ska nog pinna iväg till biblioteket och låna den. Ja, om jag inte hittar den i bokhandeln eller antikvariatet.

Hej HOPP för boksamtal över en kopp kaffe!

Av Anne-Marie Körling