”Evas kalender 1970”

Som barn önskade jag mig alltid kalendrar i julklapp. Juldagen ägnades mycket tid åt kalendern. Kalendrarna gavs ut av Åhlén & Åkerlund förlags AB, Stockholm. De här böckerna fanns bland mina klasskamrater. Vi pratade mycket om dem.

I somras hittade jag ett tiotal kalendrar från sena sextiotal och tidiga 70-tal. Jag köpte dem för några fjuttiga enkronor. Jag var nyfiken på vad jag läste och vad som förmedlades i dem.

Här är några axplock:

Varje månad inleddes med en dikt. Här är dessa:

  • Erik Blomberg: Människans hem
  • J L Runeberg: Den enda stunden
  • Lars Forsell – en dikt om att ha två sidor
  • Ture Nerman: Den vackraste visan
  • Nils Ferlin: Vilse
  • Karin Boye: Ja, visst gör det ont
  • Arvid Mörne: Stjärnan
  • Einar Malm: Brev
  • Erik Lindorm: Den rätta
  • Bo Bergman: Hjärtat
  • Vilhelm Ekelund: Jag diktar för ingen
  • Bo Bergman: Stadsbarn
  • Nils Ferlin: Sorg

I den dagboken från 1970 fanns en ruta om om hur man gör en blommande tändsticksask  intill en spalt ”en politisk ordlista”.

Den politiska ordlistan innehöll följande ord:

  • bevillning
  • enkel fråga
  • interpellation
  • motion
  • nådiga luntan
  • parlamentarism
  • plenum
  • politik
  • proposition
  • remissdebatt
  • riksdagsberättelse
  • statsdepartementen
  • statsminister
  • Statsrevisorer
  • Statsråd
  • Talman
  • Votering
  • Ålderspresident

Under spalten ”Vad ska vi läsa? har fyra flickor intervjuats om sina favoritböcker. Dessa är:

  • Berthold Brecht: Tolvskillingsoperan
  • Graham Greene: Makten och härligheten
  • Ernest Hemingway: Den gamle och havet
  • Tove Jansson: Muminböckerna (”De mörkrädda hittar alltid hem till slut och de ensamma får vänner”).
  • Bertil Malmberg: Åke och hans vän
  • A. A Milne: Nalle Puh
  • J.D Salinger: Räddaren i nöden
  • Leo Tolstoj: Krig och fred
  • Margaret Mitchell: Borta med vinden
  • John Steinbeck: Vredens druvor
  • Beppe Wolgers: Djur som inte

Under juni månad kunde vi läsa om läppstiftet:

”Läppstiftet får gärna vara ljust och pärlemorskimrande. Drag upp konturerna med pensel, fyll i munnens form, bit av mot en pappersservett och lägg på ännu ett lager. Ofärgat vitaminstift eller läppglans passar den som bara vill ha blanka, naturliga läppar.”

 

Av Anne-Marie Körling

 

Maten i Femböckerna – så himla roliga att läsa

Det var i ett samtal om vår barndoms läsning som vi kom att återknyta till  Fem-böckerna. Det ur ett barnperspektiv eftersom vi läste dem innan vi visste vad man sa om författaren och vad man ansåg om litteraturen. Men när vi berättade om vår läsning så var det också det att vi hade gillat att det fanns så mycket mat i dem. Det åts mycket och ofta i Femböckerna. Mat var inget man fick lägga sig i då jag var barn och inget man tog självmant då man var hungrig. Man fick vänta på att middagen serverades eller att någon ropade in till saft och bulle. Jag var ganska gammal då jag tog mat på egen hand. Därför kom nog berättelserna om maten att också vara ett äventyr. Vi tog fram några fem-böcker och började leta efter beskrivningar om mat.  På var och varannan sida kom beskrivningar fanns dom.

I Fem befriar flygarna av Enid Blyton, 1957, börjar berättelsen på sidan sju. På sidan elva kommer den första frågan:

”- Hur gör ni med maten? Ni kan väl få handla på den där gården?”

som följs av:

”Vi får köpa ägg och mjölk och bröd där. Och Toby säger att deras jordgubbar redan börjat mogna.”

”Ja, då behöver jag inte vara orolig för maten, sa faster Fanny.”

På sidan 12 kan vi fortsätta läsa om maten:

När de fem börjar packa för sin utflykt är de allehanda saker som ska med; sovsäckar, regnrockar, kartor, ficklampor, tändstickor.

”Godis får vi inte glömma.”

Lite senare ned kan vi påminnas om den viktiga maten:

”Dick, fråga Johanna om hon brett smörgåsarna, som hon lovade. Vi kommer inte fram till Tobys gård förrän i eftermiddag, och vi hinner säkert bli hungriga.

Och hunden påminner med sitt voff att de inte får glömma hans hundkex:

”Han säger åt oss att inte glömma hans hundkex”, sa Anne och fnissade. Jag ska hämta dem, Tim, fast jag är säker på att du får äta tillsammans med de andra hundarna på Rundgården. Johanna hade brett en hel hög smörgåsar och lagt i två stora paket och gjort i ordning två stora flaskor saft till dem.”

På sidan 13:

”Här har ni” sa hon och räckte fram alltihop. ”När ni har tuggat igenom alla de här mackorna är ni i alla fall inte hungriga längre. Och här är Tims kex – och ett ben.”

”Tim nosade på alla korgarna för att kontrollera att hans kex och ben var med. När han kände lukten var de var, viftade han med svansen och skuttade glatt runt dem. Fem-gänget var tillsammans igen på väg till nya äventyr.”

På sidan 15

””Jag tänker köpa glass i första by vi kommer till, sa Julian när de hade cyklat nästan en mil. – Två glassar, sa Anne. Åååh, vilken jobbig backe det här var. …”

På sidan 16 får vi läsa hur de köper glass och sitter och njuter av den.  Hela sidan handlar om glassköpet och smaken av glass.

”Det fanns en handelsbod och den hade två sorters glass – jordgubb och vanilj. Framför affären stod en bänk under ett träd och där satte de sig och grävde i glassbägarna med de små träspatlarna. Tim satt tätt intill och tittade på. Han visste att han åtminstone skulle få slicka rent bägarna när de var slut.”

Så fortsätter matäventyret. Jag tänker på maten i litteraturen. Den finns där överallt. Och barnens matsäckar på verkliga utflykterna. Det är något speciellt med dem. Barn som har ryggsäckar med sig till skolans utflykter handskas på egen hand med maten. Ofta vill de äta den genast och ofta tar det lång tid att äta matsäck. Maten är ett band med hemmet och föräldrarnas omsorg men även deras glömska och hastiga skapade matsäck ligger för dagen.

Jag minns att jag läste högt om mat för mina nior. Om middagar vid dukade bord och jag minns att de blev ledsna och inte alls glada.

-Jag längtar efter middagar tillsammans. Vi äter inte ihop så ofta längre. Alla har sitt och ska till sitt. Jag är inte så pratsam av mig men jag älskar att sitta ihop och lyssna till det där pratet som uppstår runt mat.

Jag tänker på Ison Glasgow bok När jag inte hade nåt, 2014 där Isons mamma läser ur kokböcker för att åtminstone i fantasin ge bilder av mat och stilla hungern på ett eller annat sätt. Den verkliga hungern kände de i magen. Den framtida mättnaden skulle komma. De måste bara hålla fantasin och drömmen levande om det dukade bordet och all mat de skulle få äta.

Mat är viktigt. När man inte fått äta sig mätt är den ofantligt angelägen och lusten att beskriva maten kan ha att göra med något som handlar om erfarenheternas begränsningar och lockelsen av överflöd. Den fröjd som kommer med ”Sju sorters kakor” som redan i titeln lovar kakkalas. En annan kakbok lovar ett större utbud med sina 277 olika sorters. Trots det är den som lovar sju en gigantisk storsäljare och tillräckligt lockande med sitt antal.

Viktig är den också i Astrid Lindgrens Krigsdagböckerna 1939-1945, Salikon förlag, där man överallt i boken överallt kan läsa om mat:

Vi hade anka och rödkål och tårta till middag: av stram livsföring märktes ej ett spår. Hemifrån fick jag en härlig låda med diverse matvaror bland annat 2 kg smör. Bättre födelsedagspresent går ej att få för närvarande. Ty det går faktiskt inte att köpa smör i Stockholm just nu på grund av hamstringen. Vi får köpa små klickar åt gången. Annars tror jag det finns gott om smör i landet.”

 

Av Anne-Marie Körling

 

Läskär i en bok och lite tankar kring den

”Ämnet för provet är ”vad jag gjorde i somras”. Jag försöker anteckna, för att förbereda mig, men jag har glömt nästan alla engelska ord. Jag skriver ”i somras” om och om igen, men ingenting annat dyker upp i huvudet. Så småningom är det bara jag kvar.

Jag kommer inte ihåg någonting. Läraren som håller i provet verkar extra elak. Hon pressar mig och rättar mig varje gång jag försöker säga något. Jag vet inte om jag börjar gråta under provet eller precis när jag har gått därifrån men när jag väl börjar kan jag inte sluta.”

Ja, så berättar Dasha, 12 år.

Illustrationerna i denna bok är magiska. Jag föll pladask för dem. De var på grund av illustrationerna jag köpte boken. Men nu är jag lika fast i berättelsen ”Mitt år av längtan” av Dasha Tolstikova. Jag ser att författaren och berättaren i boken har samma namn. Kanske är det en barndomsbeskrivning? En historiebeskrivning? En … ?

Berättelsen är översatt av Karin Berg. Översättare skulle få mer ljus och de skulle lyftas fram lite mer än vi ger dem utrymme till. Man undrar hur de gör och hur de tänker om språket. Illustrationerna är inte översatta av någon. Kanske att jag översätter dem då jag betraktar och grubblar över dem. Jag ger dem ju ett språk. Mitt eget. Så är det med illustrationer.

Jag tänker undervisning när jag läser den. Många skolbilder framkallas. Många samtal står på kö. Jag skulle högläsa detta lilla stycke ur boken. Genom det skulle jag låta eleverna berätta.

 

Av Anne-Marie Körling

Samtal med elevläsfrämjare i skolbiblioteket

Det är andra gången jag Skypar med eleverna som ansvarar för skolbiblioteket. Jag bad att få ett samtal med dem då jag besökte skolbiblioteket och fann det vara i en sådan läsfrämjande ordning med den omsorg som böckerna ska ges och läsningen visas. Det första samtalet handlade om hur man ordnar i ett skolbibliotek och vad eleverna hade för tankar om detta. Denna gång var samtalet initierat av eleverna. Vi diskuterade flera frågor:

  • Hur man får de som inte läser att läsa
  • Hur man synliggör böcker
  • Om Alfons Åberg, mardrömmar och hur man kan tänka kring det
  • Om tema skräckböcker och varför vi läser skräckböcker
  • Om att läsa om böcker och vad omläsning gör med böckerna
  • Om att ord kan bli läskiga beroende vilken genre man läser
  • Om vad nästa samtal ska innehålla – vilket fokus vi ska ha för det
  • Om att följa arbetet i ett skolbibliotek
  • Mammornas läsning utifrån Stina Wirséns mening ur boken ”Vem är stor?

Eleverna gav ett intressant tips då jag frågade om man måste förstå det man läser och hur lång tid man kan ägna boken innan den slukar en med hull och hår. Det kan handla om att stå ut med att boken inte genast avslöjar sig, språket ännu inte är bekant och innehållet syns ”flummigt och man fattar ingenting”. Det här kände eleverna till och berättade att en omläsning av boken skulle kunna vara att då man avslutat boken läser man om det första kapitlet. Då begriper man det man inte begrep då man började. Man får en massa aha-upplevelser och det främmande blir mer bekant. Det man upptäcker när man läser om böcker är att någon detalj man inte förstod första gången då man läste kan bli en ny upptäckt vid omläsningen. En liten detalj som introducerades tidigt men som inte syntes viktig kan ge en aha-upplevelse vid omläsningen. Det betyder att författaren redan berättade så tidigt men att vi som läser den inte förstod för det verkade inte viktigt.

Då det gällde rädslor så kan man aldrig på förhand veta vad man blir rädd för. Nästan allt man läser kan ge mardrömmar för att vissa böcker kan man inte vara ensam hemma och läsa för sig själv. Böckerna är så läskiga och då huset rör sig för vinden blir man rädd för att man är så inne i böckerna. Men som sagt – den rädslan står man liksom ut med – för böckerna slutar ju alltid med en lösning. Ja, så sa eleverna. Ibland kan man lära sig om böckernas innehåll, exempelvis om Alfons Åberg vars böcker alltid slutar med att man något har löst sig och det är alltid något bra. Man måste läsa många Alfons Åberg böcker för att förstå att det farliga inte är så farligt eller att pipan som är borta nog kommer fram till slut.

Vi diskuterade ordet ”korridor” som kan vara ett ord som är jätteläskigt om man läser det i en deckare eller i en skräckbok och när vi fördjupade samtalet om korridor handlade det om att den ofta var lång, den hade många dörrar och de var stängda och kunde öppnas och man måste gå till slutet av korridoren, lämna något bakom sig och våga göra det. Jag fick många tankar om korridorerna i litteraturen och vad de gör med berättelserna. Ju mer vi samtalade om korridorens betydelse för att bli rädd ju tydligare blev korridorens innebörd för att vi just blir rädda. Den är smal, saknar fönster, har många stängda dörrar, leder vidare och man måste gå igenom den. Likaså kan trappor ha betydelse för det där läskiga.

Med tanke på att Stina Wirsén skriver om bokprat mellan Kanin och Nalles mammor i boken ”Vem är stor?” försökte vi oss på att kliva in i barnbokens samtal och undra vilka böcker de talade om. Jag trodde att min mamma, som jag tänkte skulle kunna vara en slags igelkott, talade om alla böcker av Slas. Eleverna berättade:

  • Jag tror mammorna pratar om pluggböcker för att mammorna pluggar
  • Jag tror mammorna pratar om humorböckerna och speciellt om en som någon som heter Jan har skrivit
  • Jag tror mammorna pratar om barnens böcker och kanske om någon deckare de läst
  • Jag tror mammorna pratar om Rowlings böcker och någon detalj ur dem.

Eleverna rekommenderade följande böcker, första bilden är tema läskiga böcker och andra bilden vad de läser själva.

Skärmavbild 2016-01-27 kl. 09.52.03

Skärmavbild 2016-01-27 kl. 09.34.24

Två samtal ligger framför oss. Ett samtal om högläsning och ett där jag får förmånen att följa eleverna i hur de arbetar i skolbiblioteket. Hej HOPP!

 

Av Anne-Marie Körling