Mina lästankar två dagar innan nästa läsambassadör tar vid

Körling ritar 20+5Mina två år som läsambassadör.Två dagar kvar:

På torsdag får vi veta vem som blir den nya. Igår mötte jag föräldrar. En hel sal full av föräldrar som kom för att lyssna till hur, varför och när man ska läsa med sina med och tillsammans med sina barn. Det kändes högtidligt att möta dem. De är viktiga för barnens intresse för böcker och de har röster som de egna barnen älskar. Pappas röst. Mammas röst. Mormor och farfars röst.

Böckerna vimlar av ord. Genom böcker får vi möta ord vi inte visste fanns och ord vi känner till men som används på ett nytt sätt och i ett nytt sammanhang. När vi läser får vi tänka. Tänka och fundera. När vi läser kan vi känna med den vi läser om. Känna och tänka. Att läsa är att resa säger vi ibland. Kostnaden för den resan är liten och ändå kommer vi ut på äventyr vi aldrig kunde föreställa oss. Vi reser i tid och rum. Fram och tillbaka. En grop i marken är en övergång. Berättelser, sagor, faktatexter och vi får läsa och tänka.

Barn som inte kan läsa kan lyssna. Det är att läsa. Då vuxna läser högt blir litteraturen man ännu inte kan läsa på egen hand tillgänglig. Barn kan lyssna till mer avancerade innehåll än de kan läsa själva. Därför ska vi läsa högt för dem. De lyssnar till våra stämmor och de lånar av vårt intresse för det vi läser. Därför behöver vi vara intresserade av boken vi läser. Det gör barn och unga intresserade.

Vi behöver inte säga till barn att de läser fel böcker. De är inga kritiker. De är nyfikna, vetgiriga och intresserade. De finner trygghet i att läsa böcker de känner igen. De läser om böcker de tycker om. Många gånger läser de om böcker. De saknar sina vänner i böckerna för vänskap känner de. De vill ha samma platser där äventyren syns oändliga. Det gör att de kan möta äventyren samtidigt som de känner sig hemma både i språket och i platsen. Det barn läser kan vi ge utrymme för. De ska få läsa och de behöver få läsa. Avsätt gott om tid till stunder där vi kan läsa, i skolan och i hemmet. Be läsningen rum och betydelse genom att avsätta en gemensam tid för läsningen därhemma. Hela familjen läser. Då lånar vi koncentration av varandra. Vi lånar också intresse. Vi får struktur. Vi gör något tillsammans.

Att bekräfta barns böcker kan betyda att läsa högt ur dem. Något stycke för att återge det barn läser på egen hand. Jag läste första kapitlet ur sju av böckerna. Barnen älskade det. – Läs min! – Läs min! – Läs min! På så sätt visade jag respekt för barnens val av böcker och jag lånade ut min nyfikenhet och mitt intresse för böckerna. Barn behöver vår nyfikenhet på det de läser. Vårt intresse förstärker barnens intresse.

Barn och unga är också läsfrämjare. De berättar för varandra om böcker de läst. De visar sidor de funderar kring. De resonerar kring bilderna och vad som händer i dem. De läser tillsammans. Små barn pratar till sig sina tankar. De behöver sina röster för att tänka. Boken är en källa till muntligheten, munterheten och tänkandet. Den egna fantasin som tar vid. De egna tankarna som formas. För att boken berättar.

Vi kan alltid läsa högt för barn och unga. De får grammatiken, de får orden, de får författarens sätt att skriva, de får mångfalden, de får äventyren, de får möjlighet att tänka, de får en stund av här och nu, de får något de själva inte kan läsa, de får lyssna tillsammans. Det tar mindre än 90 sekunder att ge dem en läsupplevelse. Ett kort stycke och tankeverksamheten kittlas.

Mina föregångare; Johan Unenge och Johanna Lindbäck har fortsatt att verka för att barn och unga läser. Johan Unenge sitter med i Läsdelegationen vars uppdrag är att sätta läsandet i fokus. Johanna Lindbäck skriver ungdomsböcker och har podden Bladen brinner. Jag fortsätter att möta lärare, genom böcker och föreläsningar, konsultation och skoluppdrag. Jag har också tagit en tjänst i en skola. Där kan jag omsätta undervisningsidéer, forskning till praktik och verka för att barn får upptäcka böckerna genom samtal men också genom envis läsundervisning där de få lära sig att läsa. Lära sig läsa för att fortsätta att läsa.

Jag vill tacka för förtroendet och uppdraget. Kulturrådet har varit en källa för mig och till dem har jag vänt mig med frågor, idéer och konsultation. Och ALMA vars viktiga innehåll präglas av Astrid Lindgren tankar och delar ut ett pris som är ett av världens största. Jag vill tacka alla som har hört av sig med frågor och berättelser. Jag vill tacka bibliotekarier som berättar att deras arbete är så roligt och så viktigt. Jag vill tacka föräldrar som har frågat och undrat. Jag vill tacka alla barn och alla unga som skickat sms och berättat om hur de läser, när de läser och varför de inte läser. Jag vill tacka för upptäckter som biblioteksrasten och hur unga som själva driver sitt skolbibliotek tänker och gör. Jag vill tacka mamman som berättade om sin son som genom förskolan fick ett lånekort till biblioteket. Han lärde sig tycka om böcker genom förskolan och blev den läsfrämjare som gjorde mamman till en läsare. Jag kan göra listan mycket lång men slutar här.

Några ord lämnar jag till uppdrag för oss alla: Läs så det syns. Läs så det hörs! Besök biblioteken. Tala med en bibliotekarie. Besök bokhandeln. Tala med en bokhandlare. Duka med böcker. Böcker ska vara där barn är. Vardagsprata om läsningen: Vad har vi läst idag? Vad tänkte vi om det vi läste? 

Nu är jag nyfiken på vem som blir nästa läsambassadör. Jag kommer följa arbetet med intresse och värme.

Hej HOPP!

Upplevelsen av att kunna läsa! Ordagrant!

teckningläsare

Igår slog jag mig ned intill en liten pojke och hans högläsande mamma. Jag skulle flyga till Kalmar för att ge en föreläsning och behövde låna lite av den ro som uppstår kring en högläsare. Mycket snart kom vi att samtala. Kanske samtalade jag mest med pojken som snart skulle kunna läsa. Han berättade att han kunde läsa i huvudet:

– Bokstäverna kommer in i huvudet. Och orden också. När mamma läser kan jag läsa i huvudet.

Det är ett slags läsande som blir möjlig när bokens innehåll återges om och om igen. Samma text och inga ändringar. Det är viktigt att barn får höra samma saga om och om igen tills de är färdiga med boken, tills de säger att nu räcker det, tills barnet säger att det är dags att läsa en annan bok. Ibland tröttnar vi på den där omläsningen av samma bok om och om igen. När vi vuxna tröttnar börjar vi lägga oss i och ändra ordföljd och korta ner meningarna för att få slut på det tradiga. Men barnet protesterar och säger till.

– Så står det inte! Så är det inte!

Ordagrant återger de bokens innehåll. Som det står i böckerna. Som det står skrivet. Inga andra ord än de som står i boken.

Jag hade återkommande högläsning av utvalda sidor ur böcker;  den glada sidan, den arga sidan, den sorgliga sidan, osv. Eleverna döpte sidorna beroende på känslorna texten väckte. Eleverna bad mig läsa dem om och om igen. Då det inte tog längre tid än cirka 90 sekunder så kunde jag göra det närhelst. En sida ur muminböckerna läste jag nog mer än 100 gånger. Eleverna skrattade så de grät och jag lät dem göra det. Då eleverna (årskurs 1) skulle läsa i övningsböckerna (de där de skulle lära sig läsa ur) var det flera som ville läsa ur  roliga sidan, sorgliga sidan och de andra sidorna. Och nästintill ordagrant kunde de återge innehållet. Och de skrattade när de läste. Och de upplevde att de kunde läsa. Vi fortsatte i den andan, i den riktningen, in i läsäventyren.

Ordagrann förklaras i ordboken:

som exakt motsvarar eller överensstämmer med förlagans ord

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

Att räkna med böcker

IMG_2419IMG_2420IMG_2421

Fyraåringen träffar jag på biblioteket. Traven med böcker ordnas för åskådlighet då jag frågar vilka böcker fyraåringen lånat. Med omsorg lägger fyraåringen böckerna i ordning och vi samtalar lite om varje bok. Jag tänker ofta på det där med att ordna. Att lägga tillrätta och tillgängliggöra böckernas omslag och samtalen som kommer då vi håller på med böcker. Jag ger mina visitkort och också de blir i centrum för samtal. Därefter tittar fyraåringen i min väska. Vi räknar mina böcker, de är sex stycken. Framför fyraåringen ligger … och så räknar vi dem med pekfingrets hjälp.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

Att inte hinna läsa

thumb_IMG_2391_1024

En av de elever jag möter som inte hinner att läsa. En av de elever jag möter som säger att läxorna slukar all tid. Detta är en elev som tidigare läst mycket och ofta. En annan elev hörde av sig via sin pappa och berättade att läsningen hade förändrats eftersom eleven hade prov på det som sades mellan raderna och inte vad boken handlade om. Det egna barnet hade nu blivit en ängslig läsare och lusten som tidigare drev barnet att läsa äventyrades. Pappan frågade – vad göra? Det är svårt att svara specifikt på förälderns fråga eftersom jag inte kan samtala med eleven eller lyssna till elevens berättelse om hur att läsa och hur prestationen ser ut kring läsandet, dvs att kunna svara rätt och korrekt på lärarens frågor. Men jag tänker ofta på läsningen i termer av prestation och läsning i termer av självständiga val. Den förra är kopplad till mål och resultat, dvs, ska främja lärande av specifika innehåll. Den egna läsningen är för att man vill läsa och inte för att man måste.

Då det gäller att läsa så måste eleverna läsa det skolan ger dem att läsa men om vi ska främja både läsfärdigheter och verka läsfrämjande måste vi möjliggöra för eleverna och de egna barnen att läsa det de väljer att läsa, oavsett varför, och skapa tid för den läsningen som möjliggör att man kan läsa det man måste. I skolan behöver det finnas gott om tid för självständig läsning. De böcker eleverna väljer att läsa måste också visas intresse och nyfikenhet och bli en del av berättelsen om vad vi läser i klassrummet. Men då utan att läraren värderar läsningen som sämre eller bättre. Läsningen hämmas av att lärare och vuxna för snabbt talar om att boken är för lätt eller att den är för svår och att eleven inte läser det eleven borde läsa. Vi ska inte skapa känslor av skam rörande våra val av böcker utan möjliggöra för positiva samtal om läsintresse och bokval. Om vi behöver reglera elevernas bokval kan vi skapa undervisning där läraren väljer vad att undervisa om och då bär undervisningen innehållet och gör det möjligt för eleverna att diskutera det via textsamtal.

Det handlar inte om antingen eller utan om både och. Att läsa i skolan handlar om att tillgodogöra sig kunskaper i ämnet men också att få använda sin läsförmåga att läsa för att det betyder något för en själv. Generöst med tid till att läsa och möjliggöra för den sociala aspekten – att vi samtalar om det vi har läst och att vi delar med oss av det vi läser. Och naturligtvis behövs skolbiblioteket med skolbibliotekarien; en plats att läsa på och en plats att läsa både det man vill läsa och det man måste läsa.

Av
Anne-Marie Körling