Läsambassadören

90 sekunders högläsning (under föreläsningen)

Igår föreläste jag i här. Överallt där jag är, och oavsett med vilka, vill jag introducera 90 sekunders högläsning. Jag väljer stycken som på ett eller annat sätt hör ihop. På så sätt för jag ut författarnas röster i rummet.

Jag högläste ur följande böcker:

En liten bok om kärlek av Ulf Stark och Ida Björs för att belysa hur det är att mötas kring en julgran. Om språk över generationer.

Sommar i stora skogen av Ulf Stark och Eva Eriksson – om generationsmöten och olika betydelser av en såpbubbla. Om livets frågor och förgängligheten.

Minnena ser mig av Tomas Tranströmer – den egna drivkraften att lära sig. Barn vill lära sig. Om hindren och om möjligheterna.

Blodsbunden av Augustin Erba – om den yttre rösten som kommer med en pappas förväntningar. Om föräldrarnas önskan om barnens utbildning.

Läraren inom mig av mig själv – om pojken som ville ha kvar bandet till sitt hemland och om att vi är människor som vill förstå, minnas, känna och behålla.

Och natten viskade Annabel Lee – om språkets makt och kreativiteten. Om den fantastiska styrkan i språket, fantasin och att skriva.

Nästa gång blir det andra böcker. På detta vis högläste jag för mina elever. Varje dag en boktrave och en röd tråd mellan det som finns i mångfalden berättelser. Det fina är kontakten med den blivande läsaren:

– Du, vad hette boken du läste ur? Den som handlade om julgranar och damer? … Och den där om … ?

Av Anne-Marie Körling

#90sekundershoglasning

Läsidentitet och att vara den läsaren

Det var ungefär efter den där puberteten. Ungefär samtidigt som gymnasietiden var över. Identiteten både skör och stark på en och samma gång. Vem var jag? Vem ville jag bli?

Jag var en sådan som läste. Och bland unga läsare ville man visa upp sina böcker. På tunnelbanorna vinklade man böckerna för att visa omvärlden vilken läsare man var. Läsare växlade blickar över böcker: Du läser det. Jag läser det här. Så ungefär. Jag hade en period då jag ville läste rysk litteratur. Minsann var det fint att läsa rysk litteratur. En aning tungt också. Så jag läste rysk litteratur. Såg till att sätta mig så att bokens framsida gick att se och läsa av de andra resenärerna. Ibland hände det att någon började prata om boken jag läste.

– Du läser rysk litteratur? Den ryska litteraturen kommer ur Gogols kappa, ja, det känner du säkert till?

Då nickade jag. Jodå, jag läste rysk litteratur. Jag tummade på boken jag läste.

Hemma i köket hos mormor frågade jag mormor om hon visade upp vad hon läste. Hon skakade på huvudet.

– Jag läser mest rysk litteratur, sa hon. Många namn att hålla reda på. Om jag har behov av att visa upp att jag läser rysk litteratur, nej det har jag inte, jag läser för mig själv. Att visa upp hör väl ungdomen till. Läser du rysk litteratur?

-Ja. Jag läser rysk litteratur.

Det behövdes en enda bok för att jag skulle identifiera mig som en som läste rysk litteratur. En enda bok.

Hej HOPP,

Anne-Marie Körling

Bibliotekets öppettider och bokens!

Stadsbiblioteket har öppet 350 dagar om året. De enda dagar som biblioteket har stängt är på nyårsdagen, trettondagen, långfredagen, annandag påsk, första maj, Kristi himmelfärds dag, pingstafton, nationaldagen, midsommarafton, midsommardagen, alla helgons dag, julafton, juldagen, annandag jul och nyårsafton.

När man lånat en bok på biblioteket kan man öppna boken närhelst man vill. Också de dagar då biblioteket är stängt.

Lässamtal på ett café

Boken låg uppslagen intill tallriken. Mannen åt potatis och berättelser. Jag frågade om boken han läste. Han visade omslaget och sa:

– Jag läser mycket.

Han fortsatte läsa. En spännande bok.

Jag minns en annan gång jag frågade läsaren om läsningen. En kvinna satt alldeles försjunken i en bok. Hon var bortom kontakt. Jag tänkte att den boken ville jag veta något om. Just en sådan bok ville jag läsa. Jag knackade försiktigt på hennes axel och frågade:

– Vad läser du?

Hon vaknade upp till nutiden och just där vi båda fanns, på ett café i Edinburgh. Hon berättade att boken kunde hon inte slita sig från. Och så berättade hon om boken. En person intill oss blev så nyfiken på det vi pratade om så plötsligt var vi tre i ett samtal om läsning. Vi talade engagerat och ställde nyfikna frågor om böckerna vi läst och ytterligare en person flikade in något i samtalet. Det slutade med att servitrisen också deltog och när hela fiket var engagerat i läsfrågor, böckernas världar och vad vi läser kom till slut kocken ut.

På vägen hem slog det mig att jag glömt fråga om boken. Den jag ville köpa. Den jag ville läsa.

Anne-Marie Körling