Frida Hyvönen om Roald Dahls häxorna

Söndagsintervjun i P1 lyssnar jag noggrant till. Ofta är det barndoms-skildringarna som fångar mitt intresse. Händelser som banat vägen för något eller som format eller på något annat sätt bidragit till livsberättelserna och hur vägarna skapats och stigarna från eller till har mejslats fram. Jag antecknar och lyssnar. Denna söndag intervjuar Martin Wicklin den prisbelönta musikern och låtskrivaren Frida Hyvönen.

Det är fint att lyssna till hur barndomsrummet såg ut med sina prång och vinden med sitt äventyrliga sågspån och damm. Och mammans högläsning ur Roald Dahls Häxorna och de frågor som väcktes hos den lilla Frida en gång för länge sedan. Och musiken som ett sätt att umgås och att göra något tillsammans i familjen med ett piano centralt i rummet. Att hitta på något för att kommunicera med varandra. Att hänga med kompisar handlade om att fnissa och skratta så man kissar på sig.

Jag tänker på att berättelserna, högläsningen, kan vara i centrum för gemenskapen. Och skrattet som kommer ur dem. Skönt häng helt enkelt.

Läsfrämjarkalender lucka 13: Ljuset över och ur boken

Någon berättade att den lilla bokens format handlade om att den en gång var gjord för den enda ljuskällan man hade. Det handlade om läsning vid ett stearinljus. Bokens utförande handlade om att kunna läsa den i förhållande till ljuskällan. Med elektriciteten kom lampan och den lyste upp och trängde bort mörkret och gjorde läsytan större. Den stora boken skapades och fler kunde se in i boken. Idag har vi alla möjliga format på böckerna och för olika syften. Boken ska passa i bakfickan på jeansen, vara lämpliga att läsa på resor och stora, stora böcker som vi inte förflyttar men som bidrar till förflyttningar såsom kartor och andra äventyrsböcker tar utrymme för att de visar på områden större än vi kan förstå.

Bokens innehåll ger oss ljus. Ett ljus som lyser upp oss där vi är. Som när jag i högläsningen för barnen plötsligt känner värme för mammans strävan att göra det man ska för de sina. Ur Viveca Lärn;  En ettas dagbok den 11 december:

Mamma slätade till Lucia-klänningen som hände över stolen. Sen prövade hon lamporna i kronan, en och en, och såg belåten ut.

”Skönt”, sa hon. ”Tänk förra året när vi fick rusa runt i kiosker mitt i natten och fråga efter batterier till lussekronan. Usch vad det var nervöst.”

”Sov nu”, sa pappa och släckte. ”Du ska ju vara i skolan redan klockan sju.”

Jag kröp ihop och gäspade. Just när de stängde dörren, ropade jag: ”Man ska ha en lussekatt med sig till skolan i morgon!”

”Va!” hörde jag att mamma skrek långt bort.

Detta ljus av igenkänning. Detta varma omslutande föräldraskap. Dagen därpå skriver Mimmi i dagboken:

Sen skulle vi äta lussekatterna. Min var alldeles grå. Det är trist när min mamma bakar, för allt blir smuligt och grått. På färgbilderna intill recepten är det alltid gult och grönt och brunt och fluffigt. Min mamma säger att det som är fotograferat inte går att äta, för det är målat med lackfärger. Det tror jag inte på. Min pappa bakar gult och fluffigt, men han bakar bara när han har lust. Min mamma bakar grått och hon bakar bara när hon måste. Som i morse klockan fyra. Min lussekatt såg inte ut som en god och glad och rund katt. Den såg ut som en trött kamel och jag gömde den i bänken.

Glad Lucia till alla och envar.

Ljus runt boken och ljus ur den.

 

90 sekunders högläsning (under föreläsningen)

Sommar i stora skogen, Ulf Stark och Eva Eriksson

Igår föreläste jag i här. Överallt där jag är, och oavsett med vilka, vill jag introducera 90 sekunders högläsning. Jag väljer stycken som på ett eller annat sätt hör ihop. På så sätt för jag ut författarnas röster i rummet.

Jag högläste ur följande böcker:

  • En liten bok om kärlek av Ulf Stark och Ida Björs för att belysa hur det är att mötas kring en julgran. Om språk över generationer.
  • Sommar i stora skogen av Ulf Stark och Eva Eriksson – om generationsmöten och olika betydelser av en såpbubbla. Om livets frågor och förgängligheten.
  • Minnena ser mig av Tomas Tranströmer – den egna drivkraften att lära sig. Barn vill lära sig. Om hindren och om möjligheterna.
  • Blodsbunden av Augustin Erba – om den yttre rösten som kommer med en pappas förväntningar. Om föräldrarnas önskan om barnens utbildning.
  • Läraren inom mig av mig själv – om pojken som ville ha kvar bandet till sitt hemland och om att vi är människor som vill förstå, minnas, känna och behålla.
  • Och natten viskade Annabel Lee – om språkets makt och kreativiteten. Om den fantastiska styrkan i språket, fantasin och att skriva.

Nästa gång blir det andra böcker. På detta vis högläste jag för mina elever. Varje dag en boktrave och en röd tråd mellan det som finns i mångfalden berättelser. Det fina är kontakten med den blivande läsaren:

– Du, vad hette boken du läste ur? Den som handlade om julgranar och damer? … Och den där om … ?

Av Anne-Marie Körling

#90sekundershoglasning