Jag har läst ut Mats Strandbergs bok Färjan. Och anar en fortsättning. Den som fortsätter i mitt huvud och äger rum utan penna och papper. Det handlar inte om att läsa mellan raderna utan att skriva det som ännu inte finns. I fantasin fortsätter jag.
Och då tänker jag på barn som genom högläsning leker boken och använder språket boken givit dem. Berättelsen fortsätter att med sitt innehåll, omvandlas av läsaren och förvandlas till lek och språk att använda.
Man kan tacka berättelsen för möjligheten, tänker jag då jag läser alla dem som Mats Strandberg tackar för att boken kunde bli till. Den process som föregår utgivningen, den kompetens författaren behöver för att skriva om det innehåll författaren vill berätta. Det är ofta många, många inblandade i boken som skrivs. Det kan handla om att pröva idéer, få kunskaper, omfamna kritik och låna in röster genom att sitta och lyssna på platser man vill skriva om. Mats Strandberg nämner de han vill tacka:
- Lena Akin
- Anna Andersson
- Fredrik Andersson
- Kim W Andersson
- Ludvig Andersson
- Åsa Avdic
- Sara Bergmark Elfgren
- Sven-Bertil Carlsson
- Helena Dahlgren
- Gitte Ekdahl
- Måns Elenius
- Johan Ehn
- Maria Ernestam
- Varg Gyllander
- Emma Hanfot
- Richard Henley
- Karl Johnsson
- Jenny Jägerfeld
- Ulf Karlsson
- Fredrik Karlström
- Åsa Larsson
- Patrik Lundberg
- Jenny Milewski
- Elias Palm
- Kim Petersen
- Susanna Romanus
- Alexander Rönnberg
- Mia Skimmerstrand
- Lena Stjernstörm
- Gustav Tegby
- Anna Thunman Sköld
- Matilda Tudor
- Maria Turtschaninoff
- Pär Åhlander
- Elisabeth Östnäs
Vänner, bekanta och främlingar har också bidragit. Men själva boken, när den väl är klar, tillägnar författaren sin mamma
som lärde mig att läsa och alltid stöttade mig i mitt skrivande.
Jag tänker att författarens tack också kan ges till elever att fundera över och att skrivandet innebär att tänka, kommunicera och lära. Det betyder att vi behöver varandra. Precis som berättelsen behöver läsaren.
Av Anne-Marie Körling