Också kompisens föräldrar är läsfrämjare

I radioprogrammet Söndagsintervjun där Martin Wicklin samtalar med Benny Fredriksson, ”en av kultursveriges mäktigaste”  kan vi höra hur viktig och betydelsefull en kompis föräldrar kan vara bli då det gäller läsande förebilder. I kompisens hem fanns det böcker. Där fanns också vardagssamtalen om böckerna och generositeten att bjuda på dem.

I boken Åskan av Ulf Stark (2017) finns vännen Bernt, han som vet allt, och han som har något att säga om det mesta. Bernt använder ord som telepati och vet precis vad den lilla stroppen på en basker egentligen används till. Men att kunna och vara den som förmedlar kan göra att man känner sig dum och det är inte en bra känsla:

Jag kände mig dum.

Det gjorde jag ofta när jag pratade med Bernt. För han visste allt. Bägge hans föräldrar var lärare. Dom hade ett helt rum proppfullt med böcker. Sjuhundrafemtiotre stycken. Bernt hade själv räknat dem. Det är inte trevligt att känna sig dum. Man vill åtminstone vara bra på något.

Ulf Stark, Åskan, 2017 s. 8

Jag hade många barn hemma bland våra böcker. Det var kompisar som kom och åt bullar och drack saft och gick på toaletten. Där hade jag en bokhylla med lite av allt. Jag lade vinn om att byta ut och variera bokbeståndet. Efter långa toalettbesök försvann det böcker. Har man börjat läsa och fastnat går det inte att släppa boken. Läsaren vill fortsätta läsa.

 

Av Anne-Marie Körling

Frida Hyvönen om Roald Dahls häxorna

Söndagsintervjun i P1 lyssnar jag noggrant till. Ofta är det barndoms-skildringarna som fångar mitt intresse. Händelser som banat vägen för något eller som format eller på något annat sätt bidragit till livsberättelserna och hur vägarna skapats och stigarna från eller till har mejslats fram. Jag antecknar och lyssnar. Denna söndag intervjuar Martin Wicklin den prisbelönta musikern och låtskrivaren Frida Hyvönen.

Det är fint att lyssna till hur barndomsrummet såg ut med sina prång och vinden med sitt äventyrliga sågspån och damm. Och mammans högläsning ur Roald Dahls Häxorna och de frågor som väcktes hos den lilla Frida en gång för länge sedan. Och musiken som ett sätt att umgås och att göra något tillsammans i familjen med ett piano centralt i rummet. Att hitta på något för att kommunicera med varandra. Att hänga med kompisar handlade om att fnissa och skratta så man kissar på sig.

Jag tänker på att berättelserna, högläsningen, kan vara i centrum för gemenskapen. Och skrattet som kommer ur dem. Skönt häng helt enkelt.