Igår köpte jag boken jag läst om; Stan är full av djur, utgiven av Bokförlaget OPAL AB. Tack till Lotta Olsson för recensionen.
Och jag har njutit av bilder, fotografier och att boken växer sig större eftersom jag får vika upp sidor och kan se lite mer och lite större. Det handlar om naturen runt knuten och där jag rusar fram som storstadsmänniska. Jag tänker på pappan och det lilla barnet som jag alldeles nyss såg studera bladlössen i en buske och jag tänker på räven som stannade till och stirrade på mig då jag skyndade till tåget och sprang nedför trapporna, och jag tvärstannade, i förvåning, räven stannade också men mer i avvaktan. Jag tittade och räven nosade och tittade. Ett ögonblick. Jag tänker på trädet utanför fönstret som är kajornas sovplats och hur de någon timme eller så väsnas så det står härliga till och så måsarna som gör allt för att avslöja vad gårdagen innehöll av picknick. Djurlivet.
Och jag gläds varje gång jag ser en ekorre och en humla. Jag räddar daggmaskar som korsar min väg och får svårare att röra sig för att det kokar i omgivningen. Fåglarnas sång gör mig lycklig. Vi tar dem för givna. Men i boken av Stefan Casta träder de fram. De blir så tydliga.
Och visst får djuren oss att tänka. Ju närmare vi kommer dem desto större utrymme får de. Därför är det så bra med böcker. Vi kan sätta nosen i illustrationerna, pekfingret på detaljerna och läsa oss mer nyfikna. Det är så fint att läsa ”Några tankar efteråt” där Stefan Casta skriver:
Det är mindre text, mycket fler bilder. Tanken är att försöka ge läsaren en möjlighet att uppleva djuren i bild, och få plats för sina egna funderingar.
Det är fint att få författarens tankar. Nu ska jag ut och spana, läsa av den nära omvärlden.
Av Anne-Marie Körling