Jag satt på en trapp och läste högt för några ungdomar. De samlades kring mig för att fråga om varför jag läste. Istället för att berätta om min läsning lät jag boken berätta om sitt innehåll. Jag högläste. En av de unga frågade om jag kunde läsa om en mening vilket jag gjorde. På begäran läste jag den om och om igen. Jag tror säkert tio, elva gånger. Eleverna ville höra den igen och igen och igen. Inom mig hoppade frågorna höjd, jag ville veta varför men frågade inte om det utan följde tonåringarnas vilja och begär.
Textraden var mitt-i-prick för någon av de som lyssnade och jag var textens resonör. Plötsligt ringde det in och eleverna reste sig för att gå till lektionen, jag frågade om textraden, vad den hade betytt. En av eleverna visade med sin hand, en gest mot huvudet, sedan mot hjärtat, sedan mot huvudet och så tillbaka till hjärtat. Textraden hade betytt tanke, känsla, tanke, känsla och slutligen flyttat in i elevens huvud;
– Jag kan den där meningen nu, den finns i mitt huvud, sa eleven. Den var så bra för mig. Precis vad jag behövde.
Jag tänker på detta då jag läser Johan Cronemans krönika ”Man kan bära med sig vissa textrader livet igenom” i Dagens Nyheter den 15 juli 2016:
Man kan bära med sig textrader hela livet, man kan plågas av dem – vissa blir man aldrig av med, vissa vill man aldrig bli av med, man kan plocka fram dem exakt vilken sekund som helst, och fortfarande på något märkligt sätt utan att någonsin egentligen förstå varför. Man kan inte ens säga att man inte kan leva utan dem. Man är bara aldrig utan dem.
Och jag tänker på alla de där textraderna som varit så exakta, så upprörande, så vackra, så konstnärliga, så äventyrliga och så skrämmande som vore de skrivna för de är så mitt i prick, bulls-eye, och varför de påverkat mig eller varför de fortsatt påverka mig, det vet jag inte. Jag vet att de påverkar mig och jag tycker att det kan räcka så. Jag sällar mig till det stora äventyret att inte riktigt förstå varför, och delar Johan Cronemans ord:
Jag har uppriktigt talat ingen riktig bra förklaring till vad det betyder, men få rader har betytt mer för mig. Det var sådana rader som gjorde att jag plötsligt fick för mig att börja skriva.
Genom en högläsande röst kom författarens ord att nå tonåringarna. En textrad fick fäste.
Av Anne-Marie Körling